Jag har lätt för att känna skuld. Kanske för att jag många gånger som barn blev beskylld för sådant som andra gjort. När jag till exempel reste till Afrika första gången kände jag mig vit och tjock och skyldig i största allmänhet till fattigdomen, det sönderregnade vägnätet och sopbergen mitt i staden.
Jag kände mig skyldig för att jag upplevde att de som levde under påvra omständigheter verkade mycket gladare än jag. Att jag kände mig vit, tjock och opassande nedstämd kan naturligtvis bero på att jag är vit och lite rund och aningen modfälld men det var ta mig fan inte jag som koloniserade Afrika. Jag var inte med och förslavade en hel kontinent. Min relativa rikedom satt ändå som ett sår i bröstet.
Om det är min barndoms orättmätiga bestraffningar som spökar, om det bara är en allmänmänsklig reaktion, eller en kombination, låter jag vara osagt. Min känsla av skuld blossar upp i alla möjliga sammanhang. För en tid sedan ramlade min fru olyckligt när hon var ute och sprang, vilket gjorde att hon ådrog sig skrapsår på händer, knän och ena axeln och dessutom en stor bula på vänster kind. Inget läkarbesök behövdes dock vilket naturligtvis var jättebra på alla tänkbara sätt. Kinden har under resans gång skiftat i regnbågens färger.
Jag har känt en viss olust att synas tillsamman med henne. I den lilla staden färdas rykten snabbare än vinden och alla de som mött oss och inte frågat varför min hustru har blåmärken på kinden måste ju ändå ha undrat. Tänker jag. Och känner mig skyldig.
I Örebro köpte jag ramar till en kommande utställning. Jag stod och småflamsade med den kvinnliga expediten i kassan när min fru dök upp bredvid mig. Och plötsligt tyckte jag att den lättsamma dialogen förvandlades till något frostigt och konstigt. Jag tyckte att jag kunde känna vad kvinnan i kassan tänkte. En hustrumisshandlare. En förnedrare och kvinnoplågare. En sån som det står om i tidningen.
Jag tänker ibland att min benägenhet att känna skuld för allt möjligt ändå i vissa sammanhang är något positivt. Jag kan identifiera mig med grupper som blir stigmatiserade av ett fåtals dumheter. Invandare som dras över en kam och betraktas som terrorister tills motsatsen är bevisad. Män som arbetar på dagis och betraktas som presumtiva pedofiler. Jag kan känna tyngden av den omvända bevisbördan.
Jag har inte slagit någon på käften sedan Hasse Carlzon med C och Z bröt sönder min linjal. Det var på den tiden linjaler var gjorda i trä och ungefär i samma veva som flourtanten ramlade in i våra liv med rullbricka, små plastmuggar och bister uppsyn. Väldigt länge sedan alltså. Sedan dess har jag levt mitt liv på bestämt avstånd från våldsamma inslag. Jag löser mina konflikter på annat sätt. I själva verket gör jag vad som helst för att undvika våld. Resonerar mig blodig om så krävs, springer om jag måste. Mindre skiljaktigheter reder jag med fördel ut med hjälp av det ädla spelet sax, sten och påse. Jag slåss inte. Inte med någon. Inte heller var jag på något sätt delaktig i den vite mannens härjningar i Afrika. Jag lovar.
