Darret släpper alltid efter en liten stund på scenen, men inte den här gången. I publiken hade det stått ett litet gäng ur ”alternativhögern”, tydligen är det vit makt-grabbarnas nya namn. Det var de traditionella typerna; skjorta över beiga chinos bland några tjocktröjor, en av dem ser ut att kunna smälla av när som helst, de är högljudda och de avbryter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag borde kanske ha vant mig men jag blir lika rädd varje gång jag blir påmind om deras fysiska existens, en rädsla som jag alltid försöker rationalisera bort och misslyckas. Istället darrar jag på rösten medan jag försöker framstå som fruktansvärt avslappnad, som att jag också skrivit under på att rädsla inte längre är en känsla utan konsekvensen av att ha missförstått i själva verket snälla killar.

Samtidigt blir jag förvånad, hur kan jag aldrig lyckas vänja mig vid en rörelse som byter namn och rebrandar sig gång på gång utan att någonsin förändras?

När de ställer frågor eller säger vad de tycker så talar de alltid mot det där ”etablissemanget” eller vad de nu kallar högen av alla andra som inte är dem. De säger att ”vi” har en bild av dem, en nidbild där vi bestämt att de inte får vara med och att de tycker fel, att vi är förblindade av fördomar och hjärntvätt. ”Vi” har mycket bestämda åsikter som de informerar oss om var gång de får chansen.

Projicering är ofta en konsekvens av stark stress. En hel rörelse är alltså till synes så djupt stressad att de gång på gång projicerar sitt eget ständiga beteende på ”oss”. Vi som alltså är alla möjliga olika människor; höger, vänster, gal, tan, din mamma, din mammas mamma, de konservativa, de religiösa, de polyamorösa, de superglamourösa (förlåt), de avvisade, de fattiga, medelklassen, överklassen, underklassen, klassen på folkis ... En myriad av de vidast skilda tankar och åsikter om hur livet och samhället borde skötas

Alla vi buntas feberdrömskt ihop i en trång liten PK-lada. Allt som krävs för att hamna där är att en inte skriver under på vit makt-rörelsens problembild; en ologiskt ihopfantiserad kvarleva från en 1700-talsforskare som ingen av oss egentligen gjort upp med.

Det är väl just det som gör att en så gärna vill stänga av rädslan, rationalisera bort den, få den att framstå som löjlig och barnslig till och med inför sig själv. För hur kan jag vara rädd för något som inte alls hänger ihop? Det funkar ju inte, det här som de vill, att separera människor från varandra.

Vi hittar alltid ett sätt att omge oss av varandra, blanda ihop oss och vada runt i varandras kulturer och liv. Ibland för att det är ljuvligt, ibland för att vi är tvungna. Oavsett är det historiskt ologiskt att försöka få till en värld där motsatsen råder, isoleringen styr och människor inte får lov att anpassa sig till varandra. (Ja, alltså det går ju, men hur soft är det att vara Kim Jong-Un?).

Men det är väl någonting med att se de där virriga slutledningarna bäras av så stressade människor. När något som inte går ihop i teorin eller på papper framförs av människor som är hotfulla och dessutom har modern västerländsk historias kanske starkaste arv med sig. Då kommer den fysiska rädslan. Som gör att rösten darrar en hel kväll och du kollar dig över axeln några gånger extra på vägen hem för att du påmints om den vidriga känslan.

För övrigt ... apropå den senaste tidens händelser; demonstrationstillstånd i ordningslagen är en tolkningsfråga. Minns det nästa gång polisen framställer sin tolkning som en naturlag när de ger nazister utrymme under till exempel judiska högtider.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.