Det är det inte. Ett företag som vill säga upp behöver bara hänvisa till ”arbetsbrist” och då gills i princip vad som helst. Säg till exempel att omsättningen ökar och företaget går bra – då kan ändå en så kallad arbetsbrist bestå i att detta företag vill gå med större vinst och därför säger upp personal. Så lätt är det – och uppsägningstiderna är i Sverige korta, jämfört med i många andra länder.
Men om ett falskt påstående upprepas tillräckligt ofta, finns ju alltid risken att det blir till en ”sanning”. Och antagligen var det en sådan ”sanning” som låg till grund för att Alliansregeringen 2007 införde den från fackligt håll så kritiserade anställningsformen ”allmän visstid”, en anställningsform som Socialdemokraterna nu lovat att ta bort, vilket det finns en rad skäl att göra.
En allmän visstidsanställning är nämligen en tidsbegränsad anställning som kan tillämpas utan något särskilt skäl från arbetsgivarens sida. Det kan ju låta praktiskt att ha denna anställningsform att ta till, så att det blir enkelt att beta av tillfälliga arbetstoppar eller tidsbundna projekt – men i stället ledde införandet av allmän visstid till ett ökat antal osäkert anställda, majoriteten unga, som fått stora problem att planera sina liv.
Jag minns till exempel en intervju jag gjorde med Sara Negash, 35 år, som arbetar i hemtjänst och som varken kan skriva kontrakt på en hyreslägenhet eller göra ett större köp på avbetalning, eftersom hon saknar den ekonomiska trygghet som krävs. Hon pratade även om problem i vardagen som kan tyckas futtiga – men som är väl så viktiga för henne – hur ska hon kunna engagera sig i föreningsliv, gå en kurs eller idrotta på vissa tider om hon alltid måste vara tillgänglig för att hoppa in på kort varsel?
Rapporter har dessutom kommit om att företag med många visstidsanställda försämrat arbetsvillkoren även för de fast anställda – eftersom de ju tvingas ägna en stor del av sin tid åt att lära upp nya kollegor och bekymra sig över om det finns personal så att det räcker.
Både fack och arbetsgivare anser att det finns situationer där tidsbegränsade anställningar är motiverade. Därför har fackföreningsrörelsen länge krävt en ändring av Las, Lagen om anställningsskydd, som innebär att alla tidsbegränsade anställningar – möjligen med undantag för vikariat och säsongsanställning – kräver kollektivavtal. Det skulle ge parterna ansvar att avtala om hur tidsbegränsade anställningar kan tillämpas så att villkoren anpassas efter respektive bransch. En sådan förändring skulle troligtvis minska otryggheten för Sara – och de cirka 600 000 andra som delar hennes osäkra vardag – och samtidigt bidra till att stärka den svenska modellen.
