Min sambo växte upp i Göteborg. Jag växte upp i en by 120 mil norrut. Vi är båda ungefär lika gamla, men när vi pratar barndomsminnen verkar det skilja decennier mellan oss. Vi garvar ofta åt min uppväxt där det var helt okej för en tioåring att köra snöskoter, skjuta med hagelgevär och kapa ved. Men ibland fastnar skrattet i halsen. För det fanns ju en baksida också. Alkoholism. Våld. Självmord. Sådant som inte hör hemma i berättelsen om det fria livet på landet.
Finanskrisen, som rasade för fullt under min uppväxt, gjorde ingen skillnad på nord och syd. Föräldrar blev arbetslösa. Skulderna hopade sig. Den psykiska ohälsan skenade. Flera av mina skolkamrater hittade sina farsor döda ute i garaget.
Igår grävde jag fram en kassett märkt ”1993” ur en gammal låda. På kassetten, som gjordes för att dokumentera ett första trevande försök att starta rockband, hörs jag och mina polare tjafsa med varandra mellan ostämda covers på Metallica och Ebba Grön. Vi var bara barn, den yngsta av oss är nog 12, och på något sätt hade vi ändå lagt vantarna på en replokal där ett ständigt flöde av struliga byaungar spelade musik, läste Pyton och boffade tändargas.
Späda röster på bred dialekt. Det är både fint och sorgligt att höra. Fint, för att jag påminns om alla de där människorna jag inte träffat på årtionden. Och sorgligt, för att några av de som skrattar högst på den där kassetten inte lever längre.
Den ekonomiska krisen drog förbi. Samhällsservicen kom aldrig tillbaka. Replokalen finns inte kvar. Fritidsgården lades ner redan på 90-talet. Banken, vårdcentralen och apoteket stängde för något år sedan. Syrrans ungar är födda i grannkommunen eftersom hemkommunens BB är nerlagt sedan länge. Morsan berättar att det har blivit stökigare på byn. För någon månad sedan skedde ett mord och en vapenstöld på samma dag. Så kan livet på landet också te sig. Men det är, som sagt, inte ofta den bilden tränger igenom storstadsbruset.
Det kaotiska valet i USA visar tydligt vad en växande klyfta mellan stad och land kan innebära. Där talar man ofta om ”rednecks” och ”crackers”, det vill säga fattiga och lågutbildade vita lantisar, som Trumps kärnväljare. Norra Sveriges rednecks röstar fortfarande rött. Men de som känner sig förfördelade och bortglömda brukar förr eller senare visa sitt missnöje med röstsedeln. Och tids nog lär det, dessvärre, märkas här i Sverige också.
Ni som bestämmer där nere i Stockholm: rusta upp vischan. Det må kosta. Fast priset för att inte göra det är redan alldeles för saftigt. Och det blir bara högre och högre.
För övrigt anser jag att Sverige bör vägra spela hockey-VM i diktaturen Belarus i maj. Att åka dit är att ge legitimitet åt en brutal regim och en illegitim president!
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
