Sommar och någonting händer med människors ansikten. De blir liksom mer öppna och rakt av. Örebroare har glidit runt på folkfesten och Open Art med tillvända ansikten som har lättare att säga hej, hur är det med dig? Lite som barns ansikten när de vaknar. De vänder sig till världen och säger: Hallå! Okej! Nu är jag vaken!
Det är lite chockartat och dramatiskt det där, tycker jag. Några veckor på sommaren då vi är lediga och mer utvilade så är det lättare att öppna upp?
Det har fått mig att fundera kring just ansiktet. Den där kroppsdelen som vi sticker fram och möter andra människor med. Emmanuel Levinas är en filosof som skrivit om vad jag skulle kalla ansiktets etik. Han menar att närvaron av en annan människa ställer krav, -redan innan jaget väljer att svara. I min översättning; när ett ansikte vänds mot dig, ger den dig ett ansvar som du svarar eller ignorerar. Och även om du ignorerar ett ansikte så finns det kvar. Det är evigt i någon mening, det är ett ansikte du mött som sedan ger mening till alla andra ansikten du möter.
Det är svindlande, tycker jag, att tänka sig ansiktet som en avgörande plats. Speciellt nu när vi lever i en slags ansiktskultur. Vi månglar ut våra ansikten på Facebook och ser på andras, väljer att gilla eller inte gilla och scrollar sedan vidare. Det brukar snackas om att vi inte möts där på riktigt, men varför fortsätter vi då? Kanske för att det ger oss mening, en känsla av att anropas, att slussas in i att ansvara, att samhöra. Att sitta framför sin mobil med vinteransikte och vända sitt sommaransikte mot andra för att få svar.
Jag tänker på ansikten när jag ser människor som tigger på gatan. De allra flesta går förbi dem utan att se på dem, möter dem med vinterstängda ansikten. Jag gör det också. Sträcker fram en ynklig sedel och döljer mig. Det är för att jag skäms, jag skäms över att vi lever i en värld där några har och några inte har, jag skäms över att bo i ett land där tiggare jagas och hatas, jag skäms över mig själv för att jag inte gör mer. Och om vi lånar från Levinas tankegods: jag förmår inte att visa mitt ansikte för att jag då ser den andres ansikte; ett ansikte som ber om hjälp. Ett ansikte som i mig säger: gör något mer för mig, något större än en skrynklig sedel. Jag får ansvar och oavsett om jag ignorerar det så finns ansiktet kvar i mig. I den tanken finner jag en grogrund för en växande radikalitet. Ett sommaransikte som säger: Hallå! Okej! Nu är jag vaken.
