I går kväll var det final i Eurovision Song Contest och bland ryska tvillingar, hoppande greker och innerliga holländare var det Österrikes skäggprydda dragartist Conchita Wurst som reste sig som en Fenix och tog hem segern. Vinsten var inte bara välförtjänt då Österrikes bidrag som går till historien som ett av de mäktigaste genom tiderna, den blev också ett ställningstagande för allas rätt till sin egen självvalda identitet och mot de homofoba vindar som viner genom många av de deltagande länderna.

Vinsten blev ett speciellt stort fuck you till den homofobi som hade riktats mot Conchita Wurst från många östländer innan och under tävlingen. Politiker och familjeorganisationer i länder som Ryssland, Armenien, Ukraina och Vitryssland hade visat upp starkt missnöje med Conchita Wursts "skäggiga dam"-persona och menade att hennes bidrag var en "grogrund för sodomi". Vitaly Milonov, som var arkitekten bakom de kända ryska anti-gay-lagarna, gick så långt att han manade till bojkott av det "perversa" bidraget. Uppenbarligen misslyckades den bojkotten, vilket inte minst visar sig i att Conchita Wurst fick tredje mest telefonröster i Armenien, fjärde mest i Vitryssland och tredje mest i Ryssland. Med andra ord höll en stor del av dessa länders befolkningar inte med den homofoba bojkottskören.

Conchita Wursts seger är tveklöst symboliskt viktig i tider där många länder, inom och utom Europa, låter homofobin prägla både lagarna och attityderna. Conchita Wurst kommer onekligen att inspirera många som känner sig ensamma och rädda på grund av hur de utmanar köns- och sexualitetsnormer i sina kulturer. Det värmer så klart hjärtat och är verkligen något att fira. Men samtidigt, när jag i går kväll läste tweet efter tweet som talade om att Conchita Wursts seger betydde ett "mer tolerant Europa" och Sanna Nielsen ödmjukt konstaterade att Wursts vinst var det "bästa som kunde hända tävlingen" för att den lyfter fram mänskliga rättigheter, så kände jag en liten ilska börja bubbla inom mig. För vänta lite, hur mycket tror folk att detta förändrar i praktiken?

Vardagen för hbtq-personer förändras inte av Conchita Wursts vinst. Det är inte som att det plötsligt är lättare för pojkvänner att gå hand i hand i offentligheten eller för transpersoner att få den vård och den respekt de förtjänar. Det är inte som att förtrycket, diskrimineringen och hatbrotten plötsligt minskar över en natt. Conchita Wursts vinst är ett symboliskt långfinger till homofoba policys och praktiker, och förhoppningsvis förändrar den några människors attityder, men vinsten förblir just bara en symbol om den inte efterföljs av reell politisk aktion. Det är jättelätt att lyfta upp telefonen och rösta på en dragqueen och tro att det betyder att en är med och skapar ett mer "tolerant Europa", men det krävs mer än fina gester för att verkligen åstadkomma någon förändring i hbtq-personers liv.

Det är nu hela 16 år sedan israeliska Dana International blev historisk genom att vara den första och hittills enda öppna transkvinnan att vinna Eurovision Song Contest. Även då talades det om hur viktig vinsten var för hbtq-samhället, och det var den tveklöst på många sätt, men den förändrade ingenting i grunden. Transpersoner diskrimineras och förtrycks fortfarande runt om i Europa och vi i Sverige rev bara nyligen upp den vedervärdiga lagen om tvångssterilisering av transpersoner. Det har med andra ord hänt alldeles för lite för europeiska hbtq-personer i allmänhet, och för transpersoner i synnerhet, sedan Dana Internationals vinst. Det beror helt enkelt på att en Eurovision-vinst inte räcker för att skapa förändring.

Jag må framstå som jävligt cynisk, men vi måste se saker i perspektiv. Det är en fin och viktig gest att rösta och heja på Conchita Wurst, men faktisk förändring kan bara komma genom reell politisk aktion. Allt från hur en själv ser på och agerar gentemot hbtq-personer i sin närhet till vilken politik en möjliggör med sin röst. Det är ett enkelt ställningstagande, som varken kräver större ansträngning eller självrannsakan, att rösta på en fabulös dragqueen i en rolig musiktävling, men för att åstadkomma förändring på riktigt behöver en ihärdigt och trofast stå upp mot trans- och homofobi överallt hela tiden. Bara då kan vi nästa gång en vinnare följer i Dana International och Conchita Wursts fotspår faktiskt konstatera att Europa, och världen, har blivit en mer tolerant plats för alla.

Fotnot: Den här texten har även publicerats på TV-dags.