Ibland går trenden några steg längre, vi inte bara duger som vi är, vi är FANTASTISKA i oss själva. Sprickor i fasaden är i själva verket SUPERKRAFTER.

Inget är negativt med någon, så länge man sköter sig själv och skiter i andra.

Att de allra flesta av oss är tämligen medelmåttiga, inget särskilt att skryta om, är en svordom i förträfflighetskyrkan.

Samtidigt lever vi i en tid då det nog sällan varit så svårt att vara just sig själv. Trots alla betygelser om tillräcklighet och ökad synlighet av kroppspositiv reklam, ökar skönhets­ingreppen på en oreglerad marknad.

Trots artiklar om ”det farliga med att inte våga säga vad man tycker på jobbet”, så ful­tolkar nätkulturen sina meningsmotståndare och jagar otrogna ur filterbubblorna.

Duglighetsdiplomet kan när som helst ryckas undan med frasen ”problematisk” eller ”ett hot mot demokratin” (som Athena Farrokhzad blev kallad efter sitt sommarprat 2014).

Frågan är således: vill vi verkligen att våra medmänniskor, på fullt allvar, ska vara sig själva? Varför blir det då så lätt beröringsskräck runt de som fått ovan nämnda epitet klistrade på sig? Sara Kristofferson, Alexander Bard, Kajsa Ekis Ekman, för att nämna några.

Om vi ser till våra handlingar och inte vad vi bedyrar, så tycks vi vilja att folk håller sig till rådande dogm inom respektive bubbla.

”Älska dig själv-kulturen” har blivit norm och som med alla normer kan du göra rätt och fel. Några hamnar innanför, andra utanför.

Rasmus Landström, författare till ”Arbetarlitteraturens återkomst” och bekant från Dagens ETC:s kultursidor, menar i en artikel att vår tid har bytt ut sakfrågor mot symboler och fokuserar på individer i stället för system.

”För någon ett klumpigt resonemang i en krönika rasar man mot personen i stället för att bemöta argumenten. Jag tror att det är denna giftiga blandning av idealism och individualism som skapat cancelkulturen”, resonerar Landström.

Det är också svårt att blunda för den liberala marknadsekonomin i det hela. Storföretag och kommersiella mediehus har fingret uppe i luften och vänder pengapungen dit det blåser. Applåderar sociala medier åt dans­ande kroppsaktivister, kommer snart budskap om ”att våga omfamna hela dig själv” i deras kanaler.

Stormar det ilsket kring någon som lyft en känslig fråga, blir det genast dödstyst eller så profiterar man på att ta avstånd emot det ”förhatliga”.

Inget av detta ska dock förväxlas med en genuin omsorg för människan, det handlar om klassisk och cynisk profitjakt. I ett sådant klimat går ingen säker, inte heller du som för tillfället vaggas i bolstren av ömmande inkludering.

Den som på fullaste allvar vill vara sig själv, med allt vad det innebär, kommer inte att vara ”fantastisk”. Den kommer att vara en vanlig människa med goda sidor, fel och brister.

Den som vill acceptera sig själv på riktigt, bortom medielogik och enkla budskap, måste vara beredd på att uppfattas som obekväm och som yttersta konsekvens stå ensam när det blåser.

Viktigast av allt: den som är trött på att fastna i gyttjan av symboler och individer behöver lyfta blicken, fördjupa debatten och gå emot rädslan för att stöta sig med den liberala marknadsekonomin.