Men alltså: där satt jag med hakan i knät efter att ha sett SVT:s Uppdrag granskning om frivården. Hur den missbrukas och förlöjligas.

Missförstå mig nu inte: Jag tycker verkligen inte att lösningen på alla problem är strängare straff. Att låsa in i fängelse är en sista, närmast hjälplös reaktion på ett liv som spårat ur långt tidigare.

Men nu är det som det är och en human kriminalpolitik får inte vara flat.

Principen om villkorlig frigivning med övervakning efter två tredjedelar av ett fängelsestraff är bra, men långt ifrån oomstridd.

Frivårdens roll i kriminalvården är extremt viktig. Det är frivården som slussar villkorligt frigivna tillbaka till samhället, bland mycket annat och det är en hyfsat framgångsrik verksamhet.

Sedan 2000-talets början har återfallen i brott minskat med cirka 10 procentenheter, från 42 procent av de fängelsedömda 1999 till 30 procent 2016. (Kriminalvårdens statistik).

Dessutom är frivården billig. 2019 kostade ett dygn på anstalt 3 202 kronor. En dag i frivård kostade 336 kronor.

Fängelse kan göras mer eller mindre inhumant, men aldrig humant.

Det är frivården som utgör humaniteten i en human kriminalpolitik. Vill vi försvara den mot ropen på hårda tag, inlåsning och slängda nycklar får vi inte förväxla medmänsklighet med likgiltighet och humanitet med slapphet.

Därför är det så viktigt att frivårdens villkor och verksamhet inte inbjuder till gyckel och absolut inte framstår som likgiltig för nya brottsoffer.

Så sett var Uppdrag gransknings program om frivården en katastrof för humaniteten.

Vi fick veta och exemplifierat att det går att missköta sig grovt i fängelset och ändå bli villkorligt frigiven. Eller tydligare sagt. Den som uppför sig extremt illa kan få sin villkorliga frigivning uppskjuten efter en lagändring 2021. Men villkorligt frigivna blir i praktiken alla, oavsett om de skött eller misskött sig.

Vi fick också veta att det går att begå serier av grova brott under den villkorliga frigivningen utan att något händer. Däremot riskerar den som inte kommer i tid till möten med frivården att få återvända till fängelset.

Det senare förklaras av kraven på rättssäkerhet. Den som grips för brott är misstänkt tills domstolen dömt. Den som inte kommer i tid bryter mot en ordningsregel. Logiskt och rättssäkert men också oförsvarligt över gränsen till stolligt.

Här är det uppenbarligen något som klickar. Villkorlig frigivning är en förmån, byggd på förtroende varför indragning inte rimligen kan hanteras som ett straff efter lagakraftvunnen dom.

Frivården gör en mycket viktig samhälls­insats som uppenbart behöver stöttning. Två åtgärder förefaller högst rimliga:

1. Den som missköter sig i fängelset skall inte beviljas villkorlig frigivning. Detta behöver inte betyda att den som får sitta inne tiden ut behöver gå oförberedd ut i full frihet. En prövoperiod med övervakning kan läggas till efter fullbordat straff. Behövs ett domstolsbeslut om detta kan det inte vara omöjligt att ordna på ett rättssäkert sätt.

2. Den som grips för brott under pågående villkorlig frigivning skall omedelbart återföras till fängelset för att avtjäna resten av tiden där.

Jag ser inte detta som hårdare tag. Jag ser det som ett sätt att inskränka kriminellas möjlighet att bedriva gyckel med samhällets goda vilja. Samt inte minst, som ett sätt att skydda allmänheten från kriminella som systematiskt använder tiden som villkorligt frigiven till att begå nya brott – med ibland fatala följder.

Jag ser det också som ett sätt att uppvärdera frivården.