Krönika: Vill läsa vinnarreportage från förskolan

Makt- och pengasamhället måste genast upphöra, säger Andrea Edwards i den hyllade och omtalade uppsättningen av SCUM-manifestet. Jag och min mamma vandrar ut fnittriga och uppfyllda efter föreställningen. Försöker föreställa oss ett samhälle där pengar inte är avgörande för vårt värde och vår makt. 

 Samma dag presenterar den nya regeringen budgeten. När jag ska lägga mig läser jag analyserna. Många tyckare från vänsterhåll hojtar glatt om rättvisa och ett förändrat Sverige, när nu en liten summa pengar ska flyttas från de som har allra mest, till folk som har minst. Högerdebattörer upprörs över att det nu ska ”straffa sig” att arbeta.

Inget nytt under solen, så att säga.  

På nyhetsplats skriker svarta bokstäver till mig vilka som kommer vinna och förlora på årets budget. 

Det verkar ligga något tvångsmässigt i att i budgetsammanhang prata om vinnare och förlorare, endast utifrån vem som får ta del av skattesänkningar respektive behöver betala mer i skatt. I åtta års tid har det känts som om det alltid varit vinnarna som porträtterats med bild och intervju. En härlig medelklassfamilj, med villa och bil och trygga jobb och gärna två barn, som ”inte tackar nej till lite extra i plånboken”.

I år är det återigen den övre medelklassfamiljen som får berätta om hur de nu kommer få betala lite mer. Och därmed är de budgetens förlorare. 

Sällan får vi läsa om människor som saknar arbete, om utförsäkrade eller ensamstående föräldrar här. Det kommer i andra socialreportage senare. Där fattigdom ska porträtteras. Men i budgettider får vi i första hand höra hur de som redan uppfyller bilden av samhällets vinnare, antingen har vunnit lite eller förlorat lite. Oavsett, sitter de ofta ganska säkert i båten. 

 Men det är inte det som stör och provocerar mest i budgettider. 

Det är hela upplägget i rapporteringen. I debatten. Det är den enorma fixeringen av att skattepolitik enbart skulle handla om oss själva. Om oss som individer. Om vår egen inkomst. 

Fråga en nioåring, så kan hen med största sannolikhet förklara att skatt är något vi gemensamt betalar, till saker vi också använder gemensamt. Men i rapportering om vinnare och förlorare kan man lätt tro att skatt är en summa pengar som straffbetalas ut i tomma intet.

Jag skulle vilja prata mindre om de individuella vinnarna. Mer om samhället i stort. Mer om vilka som tjänar på att skatteintäkterna ökar. 

 Skulle vilja läsa vinnarreportage från förskolan som kan anställa fler. Från kvinnor vars sjukskrivningar och deltider minskar när de inte längre behöver arbeta dubbelt med att täcka upp för en äldreomsorg som inte räcker till. Från ungdomar som kunde flytta hemifrån eftersom det byggdes hyresrätter att flytta till. 

 Jag skulle vilja att vi i alla fall pratade annorlunda om det makt- och pengasamhälle vi lever i.