Nej, det handlar inte om att tänkande maskiner tar över för att slugt driva en egen agenda. Saken är långt mer banal. Liksom i flertalet sammanhang syftar ”AI” här på stora statistiska språkmodeller som inte rymmer en gnutta egen intelligens. Hur autonom tekniken än kan verka, vilar den på stora mängder dolt mänskligt arbete. Språkmodellerna hade aldrig funkat om inte den underliggande datan först sållats och sorterats av människor – ofta lågavlönade arbetare i de engelsktalande delarna av Afrika. Själva råmaterialet – om det nu är ord, kod eller selfies – kommer i högre grad från oavlönade internet­användare i den rika västvärlden. Men även här förekommer det att vi tvingas utföra arbetsuppgifter för att täcka upp där AI-systemen går bet. Ett välkänt exempel är den återkommande uppgiften att identifiera trafikljus eller övergångsställen på foton, för att bevisa att vi inte är robotar, som det heter. Varje klick i dessa rutnät lämnar ett litet bidrag till AI-industrins utveckling av system för självkörande fordon.

Adam Altmejd har säkerligen rätt i att steget inte är långt till AI-modeller som själva kan ”använda pengar för att anställa en individ för att göra en uppgift som modellen inte klarar av själv, till exempel för att den måste göras i den fysiska världen”. Det är bara att använda någon av de befintliga plattformarna för förmedling av pilliga mikrojobb, exempelvis Taskrabbit.

Det kan låta spektakulärt med AI som ges tillgång till pengar att handla med på eget bevåg. Men det är inte nytt. På exempelvis finansmarknaden bedriver algoritmer (det vill säga ”AI”) högfrekvenshandel med värdepapper. Att köpa arbetskraft på en arbetsmarknad är en delvis annan sak, men slutresultatet kanske inte blir mycket mer än en bortrationalisering av vissa underchefer, samtidigt som det skapas nya, meningslösa och lågbetalda jobb under de nya AI-cheferna.