”De personer som lever på försörjningsstöd, etableringsersättning, aktivitetsersättning, aktivitetsstöd, garantiersättning, garantipension eller dagersättning från Migrationsverket kan bli medlemmar i butiken och får då handla för en tredjedel av priset.”
Matbutiken öppnar i december och står i lågor bara två månader senare. Nu försöker Stadsmissionen starta upp projektet på nytt, men i annan lokal.
Branden kan ha varit anlagd. Om så är fallet hoppas jag verkligen att de skyldiga hittas. Samtidigt är jag mycket kluven till Matmissionen.
Kalla det social supermarket, eller något annat snitsigt förskönande begrepp. Men det handlar till sist om en matbutik för fattiga. Och om det här etablerar sig i Stockholm, kommer garanterat butiker att dyka upp på andra platser.
Den tanken borde störa. Att vi får ett parallellt system för fattiga. Att vi som samhälle outsourcar ansvar till en organisation som säljer rabatterade varor ”nära eller passerade bäst-före-datum”, det vill säga de livsmedel som vanliga butiker inte kan sälja till sina kunder.
Jag tycker att Matmissionen är lika farligt som koncept
i dag som jag gjorde när jag tidigare skrev om det (Dagens ETC, 22/6): ”Filantropi och ett engagerat civilsamhälle har en viktig roll att spela vid sidan om den politiskt styrda och gemensamt finansierade välfärden. Men. Vid sidan om. Inte som substitut.” Det jag menade, och menar, är att Matmissionens existens är ett deprimerande bevis för att Sveriges välfärd inte längre omfattar alla – långt ifrån alla – och att våra instanser som ska förhindra akut fattigdom misslyckats.
Det är orimligt att någon ska tvingas rädda familjens middag genom att köpa kasserade produkter i en butik som startats av miljardomsättande bolag som vill ge sina varumärken positiv välgörenhetsladdning. (Ja, det är Stadsmissionen som driver Matmissionen. Men initiativet – och pengarna – kommer från Axfood och en rad andra företag, varav flertalet sysslar just med livsmedel: Coca-Cola, Nestlé, Orkla, Santa Maria.)
Är företag det nya sociala skyddsnätet? Samtidigt som de får ut sina mest svårsålda produkter i fattigbutikens hyllor.
Att det kan komma en ny butik som ersätter den förstörda välkomnas på Facebook där Matmissionen har en egen sida. En person skriver:
”Denna idé är så fantastisk. Det är guld värt för mig och många andra i en situation när inkomsten är extremt låg. Att sjukersättningen (sjukpension) är så låg att man får handla här är skrämmande.”
Den som är fattig tar varje möjlighet. Felet ligger inte hos den som handlar hos Matmissionen, eller hos Stadsmissionen, eller hos de finansierande företagen. Felet ligger hos den politik som lämnat så många i desperation.
Matmissionen är konsekvensen.
Matmissionen är privatiserad välfärd.
