Ett barn som frågar mig detsamma gör mig lättad: Varför var det aldrig någon som såg hur jag hade det? Varför frågade ingen? Det är frågor som rymmer sorg, ilska–men de påvisar också en viktig potential. Ett barn som kan formulera den typen av frågor har nämligen redan nått dithän att hen förstår att det som hänt är fel och något som hen borde ha fått hjälp med. Ett barn som förstår det kan rikta sina anklagelser utåt. Mot oss. Där skulden hör hemma.

Men de flesta av de här barnen gör inte det. Hur skulle de kunna? De har ju förstått att hur högt de än ropar, så finns det ingen vuxen där ute som svarar dem. Långsamt har de lärt sig att det finns vissa saker en inte pratar om – och att de själva är en sådan sak.

Men undrar, det gör de förstås ändå, så de riktar frågorna mot sig själva istället: Är det mitt fel att pappa ...? Vad kan jag ändra för att mamma inte ska ...? Är det bara jag i hela världen som har det så här? Varför är det bara jag?

Varenda vuxen har två primära skyldigheter gentemot alla barn. Det är ganska enkelt:

Var inte den vuxen som slår, hotar, dricker, skrämmer, utnyttjar, försummar ... (Om du är det – sök hjälp).

Var den vuxen som ser när det ändå händer – att det händer. Hjälp barnen genom att våga tala om det.

För det händer. Hela tiden. Och det faktum att det finns så många sådana här barn och att så gott som varenda en av dem tror att de är ensamma om sin situation säger något väldigt skrämmande om oss vuxna: Vi överger dem.

Varför? Jag vågar påstå att vi svenskar är världsledande på barnrättsretorik. Vi är experter på att prata, med varandra, om vad barn i allmänhet behöver. Vi är proffs på att tala om barns utsatthet, utan att egentligen beröra den. Hur ofta säger vi inte saker som: Tänk så många barn som far illa i vårt samhälle!

På varje sådant barn går hundra oseende vuxna. Det om något, är alarmerande siffror.

Så, vilken sorts vuxen är du? Vi behöver fler av den sorten som vågar bekräfta barnen i deras situation. Som vågar svara dem. Som vågar avlasta barnen själva i formuleringen av de svåraste frågorna.

Snart är det premiär av Suzanne Ostens film om Ti, en liten flicka som lever ensam med en psykiskt sjuk förälder. Det är en skrämmande film, sorglig och hemsk, men också vacker. Precis så svår och komplex som verkligheten ofta är. Det är en film som svarar världens alla Ti: Titta, jag ser dig. Du är inte ensam. Det är en film som frågar: Trots att det vi pratar om nu är hemskt och jättejobbigt – kan du också känna igen dig i det här?

Tyvärr verkar det dock inte som att den här bekräftelsen någonsin kommer att nå fram till verklighetens Ti. När Statens medieråd sett filmen, gjorde de nämligen precis det som de allra flesta vuxna gör. De vände sig mot andra vuxna och sa: Sådana här saker ska vi inte prata med barn om. Eller mer ordagrant: ”... flickans utsatthet är mycket realistiskt skildrat vilket kan antas öka möjligheten till identifikation ... Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring.” Barnverklighet bedömdes vara vuxenfilm. Filmen belades med 15-årsgräns.

Jag tror att de flesta vuxna delar medierådets uppfattning om att inget barn borde behöva bevittna hur en psykiskt sjuk mamma försöker skada sig själv eller sitt barn. Men när vi vet att så många barn redan gör det, måste en fråga sig vilken publik som medierådet egentligen vill skydda mot att behöva se hur många barn faktiskt har det.

För verklighetens alla Ti är förstås inte rädda för någon film. Verklighetens Ti är rädda för verkligheten. De är inte rädda för att någon uppmärksammar deras situation. De är rädda för tystnaden. De är inte rädda för vuxnas frågor, de är rädda för svaren på sina egna. Att det är deras fel att situationen ser ut som den gör. Att de är ensammast i hela världen.

De som verkligen skräms av att låta barn bevittna en film som Suzanne Ostens, det är vuxna som är rädda för de samtal och förtroenden som en sådan film kan komma att resultera i, och för det ansvar det medför. Barnskydd à la principen Don’t ask, don’t tell.

Suzanne Ostens film slutar lyckligt. Tack vare en ansvarskännande vuxenvärld får både Ti och hennes mamma hjälp. Skulle 15-årsgränsen kunna tolkas som ett krav på att alla vuxna måste se filmen? Risken för bristande identifikation mellan verklighetens vuxna, och filmens, talar för det.