Men vissa saker vet man inte att man har lärt sig. Man vet inte ens att man kan dem. Till exempel visste inte jag att jag någon gång har lärt mig att vara ovarsam med människor; att se en del av dem som något som bara finns en stund i ens liv och sedan försvinner och att inte sörja det.  

Men nu vet jag det. Och det vet jag för att jag märkte att min dotter håller på att lära sig det just nu. Det var så här: hon hade på avstånd sett en kille, som var hennes före detta pojkväns bästa kompis. Hon hade ofta umgåtts med den här killen när hon var i det förhållandet. De hade festat, pratat, lagat mat ihop. De var mycket unga då, liksom nya i en ny värld av ungdomsliv. De hade öppnat sig för varandra, diskuterat existentiella frågor sena nätter som man gör i en viss ålder.  

Men sedan hade förhållandet mellan min dotter och hennes pojkvän tagit slut och då försvann även hans bästis. Hon hade inte tänkt på det speciellt mycket; de två hade ju inte varit nära varandra egentligen. Och nu såg hon honom på avstånd på stan och de hälsade, nickade lite, gick vidare. Inget konstigt med det.

Hon berättade det för mig och hon fann någonting konstigt i det. Hur kunde en människa som hade funnits i ens tillvaro plötsligt vara en främling bland andra, ett ansikte man bara nickade lite åt? Ska det vara så här nu? Det kommer en människa in i ens liv och sen försvinner hen bara. Och sedan kommer det en annan och man delar tid och liv ett tag och sen försvinner den. Betyder inte människor mer?! Ska det vara så?! 

Ja, det ska det. Det finns människor som är konstanta i ens liv, så länge de och man själv lever. Föräldrar och syskon, vissa vänner, ens barn. Men de är få. De flesta människor man har i sitt liv är mer eller mindre tillfälliga. De tillhör vissa livsstadier – inte livet. Jag vet det, men jag fick inte syn på att jag visste det förrän nu.

Jag förstår att min dotter tyckte den upptäckten var sorglig. Att människor som finns i ens tillvaro slutar att göra det, och utan att det ens spelar så stor roll för en själv, är ju faktiskt sorgligt. Lite nedvärderande mot människosläktet på något vis. 

Men om man ser varje sådan person som går från existerande till icke-existerande för mig, om man ser varje sådan person inte som en individuell person, utan som en del av kollektivet mänskligheten – då blir det inte sorgligt. Då blir det: vi behöver människor hela tiden i våra liv och vilka det råkar bli vi slår följe med ett tag är inte så viktigt. Det viktiga är att de är människor. För människor behöver människor.

Det är en balansgång såklart. Vilka av dem som kommer i ens väg ska man kämpa för att behålla och vilka ska man låta gå när tiden går? Jag ville ju inte säga till min dotter: ”äh, det spelar ingen roll vem den där personen var – det kommer flera sådana tillfälliga personer!” Alla personer kan inte vara på bara tillfälligt besök i våra liv. Jag antar att vi också lär oss känna igen de relationer det är värt att kämpa för att göra långa – men vi kommer kanske inte veta att vi har lärt oss det.