En annan bild är från i år. Ett gäng ungdomar med armarna över varandras axlar med ansiktsmålningar från diverse skräckfilmer. Den skickligt målade clownen från ”It” med en stor förskärare i handen och ett illvilligt leende är min rara afghanska tolk. Det färggranna rummet är en liten skola i Aten, deras gemensamma andningshål i en osäker tillvaro där många fastnar i ett slags limbo.

Efter att jag började möta människor på flykt har min värld blivit extremt mycket större, på gott och ont. Det goda är att uppleva hur människor som verkligen har förlorat allt, ändå delar med sig av det lilla de har. Det onda är orättvisan. Skammen över hur lätt jag kan resa ifrån misären med mitt pass som det står Europeiska unionen på. Det svåraste efter min första vända till Lesbos var återvänjningen till välfärdsgnället i Sverige. För de som verkligen har en anledning att klaga gör ju sällan det. De vet ändå att ingen lyssnar. Istället försöker de hitta ljuspunkterna. Ofta genom gemenskap. En kopp te, en apelsinskiva. Dessa människor är mina stora inspiratörer. De som försöker behålla hoppet, trots att så mycket talar mot deras framtid. 

I veckans tidning delar ETC-profiler ur Årets utmärkelser. De handlar om lokala hjältar, hopp, hållbara alternativ – och någon skitsövel.

Trevlig läsning och Gott nytt år!