Visst är det lustigt att vi tänker så? Att ett årsskifte läker alla sår och rensar spelfältet för en helt ny verklighet att ta vid. Som om människans tideräkning kunde trolla.
Sedan sociala mediers intåg har den typen av magiskt tänkande nästan helt förlorat sin kraft. Åtminstone för undertecknad. Det är som om vi fått ett digitalt register över vår repetitiva förljugenhet. Den som scrollar tillräckligt långt tillbaka i feeden ser att omkring jul kommer domen att det gångna året varit ”ett skitår” och på nyårsdagen strömmar förhoppningarna om bättre tider genom flödet. Förhoppningar som snart trasas sönder och senare får status av ännu ett ”skitår”.
Magi tål inte den sortens påminnelser.
Vår tid står inför stora utmaningar med klimatförändringar, krig och skenande elpriser så visst finns all anledning att låta nyårsnattens under genomsyra kroppen, om så bara för ett ögonblick. Skepsis och krasshet är väl just det vi vill undfly?
Nyårsfirandet har sin grund i en vidskeplig tid då nyårsnatten, precis som midsommarnatten, förknippades med spådomar och trolldom. Genom olika ritualer försökte man ta reda på hur stor skörden skulle bli, om bröllop eller kanske rentav döden stod för dörren.
Firandet som vi känner det idag är en anglosaxisk tradition som hittade hit först i slutet på 1800-talet. Enligt etnologen Jonas Engman, vid Nordiska muséet, består det moderna rituella firandet av influenser från olika tider och platser.
”Ritualerna plockar upp existentiella frågor. De handlar om gränser. Mellan människor och djur, mellan frisk och sjuk, liv och död. Det är saker som återkommer och vi vet att människor alltid gestaltat detta, inte minst rituellt, menar Engman i en intervju med Aftonbladet.
Ordet ”gestalta” fastnar i mig. Gestaltning förutsätter ju att ritualen försöker materialisera något existerande, även om det är svårgripbart. Att slänga ut det gamla och välkomna det nya blir i det ljuset en kraftansamling, inandningen innan nästa ansträngning. Eftertanken innan resan fortsätter på full fart igen. Ska vi svänga av vid en annan krök den här gången?
Kanske är det till och med nödvändigt att det nya året, som just har välkomnats, i december läggs till handlingarna som ännu ett ”skitår”, för att hålla blicken vid horisonten? Först om ett decennium eller två kan vi blicka tillbaka med nostalgi och tänka att det nog inte var så tokigt ändå?
Eller, ska en kanske anstränga sig redan nu för att hitta guldkornen som 2022 ändå bjöd på, bortom krig, inflation och höga elpriser? Tacksamheten över de små tingen, vilka i slutändan oftast visar sig vara de mest värdefulla. Vänner, familj och snus! För att i slutet på 2023 åter minnas att allt inte varit skit, att livet inte behöver delas upp i svart och vitt, gammalt och nytt, dåligt och bra?
Nyårsfirande med fyrverkerier och skålande i champagne ute i minusgraderna ska ha sin grund i att gudarna ska få syn på en, genom att vardagen trotsas på ett spektakulärt sätt, enligt Jonas Engman.
”Det ska vara dyrt och det ska vara festligt. Och vi utmanar fortfarande. Vi trotsar vår ekonomi. Vi äter mer än vi borde, vi trotsar hälsan och gör allt möjligt, för att visa att vi kan”, förklarar han.
Tydliga gränser mellan gammalt och nytt, mellan liv och död, med hjälp av överdådigt firande för att bli sedd av gudarna, sammanfattningsvis. Uråldriga traditioner som hittar nya vägar för att hålla sig relevanta, men som i grunden handlar om samma saker: Viljan att fortsätta och lusten till livet.
Det är ändå trösterikt.
