Jag minns sexualundervisningen på mellanstadiet. Vi tjejer satt i ett lekrum, och efter att skolsköterskan berättat att hon tyckte det var ett svårt och jobbigt ämne att prata om, fick vi doppa tamponger i röda plastkaffekoppar. 

Jag minns sexualundervisningen på högstadiet. Vi delades upp igen efter kön, och fick lära oss att skydda oss mot graviditeter och att var tionde av oss var homosexuell. Jag minns särskilt att det stod om pessar i vår bok, och att jag var rädd att det syntes utanpå vem som var den tionde. 

Jag minns den föreläsningsdagen på universitet som rörde gynekologi och obstetrik. Vi lärde oss hur ”flicke- och gossebarnen” skulle rotera ut i samband med förlossning och menstruationscykelns olika faser. På de stora salstentorna kom inga frågor som rörde den föreläsningen. I stället frågades det om hjärtat, benbrott och omvårdnadsåtgärder efter en buk-operation. 

Kanske minns jag fel. Mina minnesbilder känns torftiga och nästintill skrattretande. 

Kanske berättade skolsköterskan om menssmärtor som gjorde det omöjligt att fungera, och sa att det inte var normalt, utan något man kunde få hjälp för. Kanske berättade biologiläraren om hur p-piller fungerade, och förklarade hur våra egna nivåer av hormoner var individuella, och därmed passar olika bra ihop med olika sorters läkemedel.  

Och kanske berättade föreläsaren på universitet inte bara hur menstruationscykeln fungerar för att en ska bli gravid, utan också hur den kan påverka vår övriga kropp och vårt psykiska mående, oavsett om en blev gravid eller inte. Jag önskar att det varit så. 

Men jag antar att verkligheten runt omkring oss hade sett annorlunda ut då. 

Då hade jag inte läst i tidningen att var femte kvinna aldrig ens sett sitt eget underliv. Då hade det inte behövts samlas in namn till folkhälsoministern med krav att unga ska ges kunskap om endometrios inom ramen för sexualundervisning. Denna sjukdom som drabbar var tionde person med livmoder, som ofta tar åratal innan en får diagnos och som för en del innebär en livslång påverkan på livskvaliteten. Då hade Annika Norlin inte varit en av de första att offentligt berätta om sin PMS i sitt sommarprogram.  

Jag tänker att verkligheten kanske kommer se annorlunda ut för de med livmoder som går på mellanstadiet nu och i framtiden. Kanske slipper de handskas med skolsköterskans rädsla att prata om mens. Kanske kan högstadieeleverna få höra att de har rätt att ställa krav på de eventuella preventivmedel de väljer att använda. Kanske kommer framtidens sjuksköterska bättre kunna kompensera för vad ett ojämställt samhälle gör med patienters kunskap och känslor inför olika delar av sina kroppar. 

 För nu, när jag börjat greppa det, inser jag att det är så väldigt skönt att förstå.