Livet susar förbi i raketfart. Dagar kommer, dagar går. Man går till sitt jobb. Drar i sina spakar. Vänder sina papper. Ja, ni vet nog vad jag menar. Men ibland tar jag mig tid att reflektera över livet. Vad som är viktigt och framför allt vad och vem som betytt mest för mig. Kanske gör jag det för att jag är obotligt nostalgisk eller för att jag får en skön känsla i magen av detta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hur som helst. Nu var det måndagsmorgon och jag hade lämnat barnen till förskolan och skolan. Ute var det kallt och regnigt och jag promenerade i lagom rask takt till mitt kneg. Tankarna tar mig tillbaka till 1991. Det var regnigt och kallt då också. Borgarna vann valet med Bildt och kompani i spetsen. Men ännu värre. Ny demokrati med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i fronten tog sig in på allvar i den svenska politiken och vann många missnöjesröster med sin främlingsfientliga politik.
Då, 1991, gick jag i sjunde klass och snacket bland folket i den lilla bruksort jag växte upp i var kallt och hårt. Den Svenssonrasism som fanns i stugorna var hemsk och påverkade helt klart alla som växte upp i min by. En flyktingförläggning i vår närhet var på väg att installeras och många av de vuxna runt oss barn och ungdomar betedde sig långt ifrån vuxet om man säger så.
Jag hade då turen och lyckan att ha en fantastisk klassföreståndare som vågade sätta sig emot dessa mörka moln av destruktiva tankar som hängde över skolan.
Hon struntade i om tid var avsatt för en bildlektion eller klassråd. Hon tog alla tillfällen hon fick att prata om dessa människor som skulle komma till vårt land och som flytt från krig och elände.
Så var hon.
Kom det upp andra samhällsaktuella ämnen var hon inte sen att prata och diskutera dem med oss som hade lyckan att ha henne som klassföreståndare.
Det hon gjorde då var av stor vikt för mig och formade mig till den jag är i dag. Så är det.
Som vuxen hamnar vi alla ibland i situationer då vi står helt själva med en åsikt eller måste ensam kämpa för något utan stöd av någon annan. När detta händer mig så brukar jag tänka på min gamla klassföreståndare och att hon lärt mig att ensam klara svåra situationer och att tro på mig själv.
Jag är otroligt glad för att jag fick lära känna henne när jag som bäst höll på att formas till en tänkande, reflekterande människa.
I denna stökiga, oroliga tid som vi lever i är dessa starka människor, som vågar stå ensamma med sin åsikt, väldigt viktiga för att kunna vidga vyerna hos de som likt får bara följer herden.
Så är det.
