Den nyutkomna boken För vad sorg och smärta är en våldsamt vacker roman om bröderna Olof och Valentin, om den svenska rasismen mot romer, och om en familj och en identitet som gör motstånd, ibland bara genom att överleva. Men den är också ett upproriskt minnesmanifest, en roman som möter de rasistiska sprickorna i historieskrivningen. Thom Lundberg har skrivit ett fantastiskt familjeepos, men också en berättelse om berättandet, och om minnen som överlevt genom politisk och personlig kamp, men aldrig genom statens institutionaliserade tillåtelse. Allra mest fastnar jag för modern Severinas historia, om det kvinnliga reproduktiva arbetet i rasismens materiella verklighet, om tvångssteriliseringen och stölden av hennes dotter, om hennes sång om sorg och smärta – men också kärlek, som hon sjunger medan hon står och kokar potatis åt sin familj. Politiskt är romanen inte aktuell, utan akut aktuell, i en samtid som fortsätter förföljelsen av romer och från ett Malmö där gravida EU-migranter lever på gatorna i sviterna efter vräkningen av Sorgenfrilägret.
För vad sorg och smärta fyller en brinnande tomhet i arbetarlitteraturen i Sverige. Men det är också en bok som mellan raderna ställer universella frågor om vad som sker med en människa efter ett trauma, och hur social försoning kan vara möjlig i ett nu som struktureras inte bara av nuets våld utan också historiens.
”Barn ärver sina föräldrars trauma. När hemskheterna som legat till grund för dessa trauman gjort såren ovanligt djupa, följer arvsynden en släkt genom generationer. Hos de familjer som drabbas går känslorna av hopplöshet, rädsla och misstänksamhet i arv till nukkoarna och deras nukkoar och deras nukkoar till tidens ände. Det krävs ett återupprättande av banden mellan förövare och förödda för att såren skall läka. Också försoningen blir då något som sträcker sig över generationerna.”
Det är en bok som också för mina tankar till mitt communitys minne av våld, och till den kamp om minnet som alltid pågår men som politiseras och hårdnar i Argentina idag, i och med att den högervridna och repressiva Mauricio Macri åter försöker få nationen att förtränga diktaturens övergrepp som den 24 mars fyller 40 år. Thom Lundbergs berättelse påminner mig om den hemliga sorgen och de obesjungna sångerna, som var exilens praktik när vi som barn åkte ”tillbaka” till Argentina. Det är en bok som lyfter viskningar tills de blir ett rop, men samtidigt anklagar historien för att dessa viskningar aldrig har fått institutionaliserats till sånger eller böcker. Den politiska hegemonin definierar hur vi kan sörja och minnas; i Argentina kunde vi som barn aldrig prata högt om varför vi var barn av exilen, eller om att semestern, lika mycket som den handlade om att hälsa på familjen som vi hade kvar, var till för att minnas de döda som fascismen tagit ifrån oss.
I Argentinas nyliberala 90-tal översattes militärdiktaturen till en saga om två demoner och konsumtionen och moderniteten var vägen till att glömma och förlåta. Utan den politiska kampen från inte minst mödrarna, som varje torsdag stod på torget (och fortfarande står) och krävde att få reda på var deras döda barn och stulna barnbarn var, men också från den ungdomsgeneration som vuxit upp i diktaturens tysta klimat utan tillit eller munnar, så skulle aldrig militärerna ha dömts eller de mördade fått sörjas. Det var också först på 2000-talet när tystnaden var bruten, som en konsekvens av denna politiska rörelse, som min mamma och tusentals andra kunde få kontakt med de ungdomskamrater som överlevt och prata om vad som egentligen hände de åren mellan 1976 och 1984 där 30 000 människor mördades av den Argentinska staten.
Severina ber sitt barn att när hon dör begrava henne stående, eftersom hon hela sitt liv har legat på knä. Till havet i minnesparken i Buenos Aires virvlas nu askan ut av de mödrar vilkas barn mördades i samma hav. I döden och i vattnet återförenas de älskande och kämpande. Det går inte att komma förbi våldet som historien är, men sorgen har olika politiska villkor, och vilka som får sörja är också tätt sammanknutet med den politiska makten. När Argentinas politik ännu en gång skall göras om i nyliberalismens ärenden, kan inte Macri riskera ett land där människor sörjer och minns, och därmed har den ekonomiska politiken också hängt ihop med en ökad repression på gatorna och med en förlåtelse och förnekelse av militärernas skuld. Upprättelse kan tyckas vara ett märkligt ord, när människor och samhällen konstitueras av ekonomiska villkor. Men när jag läser Thom Lundbergs roman ger han språk till något jag aldrig kunnat formulera, vikten av att minnas en död i kamp, att upprättas genom berättelsen, också för att kommande generationer aldrig skall behöva leva på knä.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
