Jaglever i Lund år 2023 och om någon frågade mig nu ”hur lever du här i stan?” skulle jag nog ha hoppat över många bärande balkar i mitt liv – dels för att jag hade sett dem som för självklara, dels för att jag faktiskt inte riktigt förstår dem. Jag skulle nog inte ha berättat om infrastrukturen för mitt liv. Jag skulle inte ha berättat om hur jag gjorde för att varje dag få vatten att dricka, mat att äta eller ett hem att sova i. Jag skulle nog ha hoppat över redogörelser för avloppssystem, energitillförsel och tekniken bakom lampor, fordon, verktyg och hushållsmaskiner.

Men betyder inte det att jag egentligen inte alls skulle ha berättat om hur vi lever här i Lund 2023? Om jag hoppade över grunden för alltihop? 

Min lärare i klassisk balett brukar säga att hur jobbig övning vi än gör med benen så får ingenting av det märkas i överkroppen. Allt det tunga i underkroppen ska se lätt ut i rygg, armar och ansikte. ”Ljug, bara ljug!” Om man hoppar över infrastruktur och teknik, är inte det lite samma sak? 

Jag funderar på det här för att jag läste en krönika av författaren Maria Maunsbach i Sydsvenskan (7/9). Maunsbach hade besökt Pompeji i somras. Det var en gammal dröm hon förverkligade – hon har alltid längtat efter Pompeji, ”på ett sådant där sätt som inte är intellektuellt utan existentiellt”.

På den guidade rundturen fick hon dock problem med en medturist. En stor man i pikétröja som hela tiden ställde frågor – om vilka rör man använde i Pompeji, om trottoarernas konstruktioner, om dräneringssystem, om hur ugnen i bageriet fungerade, om hur man värmde vatten, om vart regnvattnet tog vägen.

Maunsbach förtvivlade. Mannen ställde inte ”en enda fråga om själva livet i Pompeji. Han ville bara veta hur saker och ting tekniskt fungerade”. Och jag förstår henne; jag hade nog också suckat över den där mannen. Men ändå: ”själva livet i Pompeji” kanske faktiskt byggde på de där dräneringsrören? Eller? På vilket sätt avgör vattenförsörjningen i ett samhälle hur det är att leva i det samhället? Och på vilka sätt avgör ”det evigt mänskliga” hur det är att leva i ett visst samhälle? 

För det evigt mänskliga var det som Maunsbach tänkte på när hon var i Pompeji. Hon skriver att ”människans essens blev tydlig för mig, vi är som vi är och som vi alltid har varit”, varmed hon avsåg att vi vill äta gott, vi vill underhållas, ligga med varandra, göra oss rena, och vi vill skvallra och gotta oss i det småsinta. Detta kan mycket väl vara fallet, men ingenting av det vore väl möjligt utan de där rören och deras motsvarighet i dag. 

Min balettlärare säger också att en dansares armar ska se så lätta ut som visste de ingenting om tyngden hen känner i ben och fötter. Men det där är ju dans och hur mycket jag än älskar att dansa så är det nog inte giltigt som en beskrivning av själva livet, varken nu eller då. 

För övrigt har jag den här hösten kunnat vandra i stora solrosfält, som Lunds kommun har planerat, där vi kan plocka blommor som vi behagar. Vilken njutningsfull lyx!