Jag sitter på bussen. Jag gör det varje dag. Jag färdas mellan jobb, förskola och hem. Ungefär samma sträcka varje dag. En tid på dagen då jag bara låter huvudet sväva iväg. Ibland låter jag ögonen fastna på byggnaderna utanför, tittar på arkitekturen runt omkring mig. Ibland tittar jag på andra människor, på hur de ser ut, vad de gör under sin tid på bussen. Ibland blundar jag och tillåter mig att ta en liten mikrotupplur. Jag slappnar av innan jag når min slutstation. I dag scrollar jag igenom mediabevakningen och fastnar på samma bild som tusentals andra har fastnat på den senaste veckan. På treåringen som har plockas upp ur vattnet vid Turkiets kust. På den livlösa kroppen som tillhör ett barn.
Jag fastnar med blicken. Blir som förstelnad. Min kropp vaknar till först när jag känner saltsmak i munnen. En person mitt emot mig på bussen tittar på mig och nickar som att hen förstår vad jag precis sett, som att hen bara minuter innan haft samma upplevelse.
I ett klipp som snurrar på internet så läxar professorn Hans Rosling upp dansk tv kring verkligheten. Den danske journalisten vill prata om statistik. Hans Rosling vill prata om verkligheten. Och verkligheten kan verkligen förmedlas i en bild. För något händer dagarna efter bilden. Min bror hör av sig och vill prata, han har varit i Jägersro och sett hur hundratals köar utanför Migrationsverket. Min sambo ligger och vrider och vänder sig på kvällen i sängen och vill diskutera vad vi kan göra. På Facebook startas manifestationer och insamlingar.
Och jag tänker på att jag blev förstelnad på bussen. Att vårt samhälle förhoppningsvis just nu börjar vakna upp av den där saltsmaken i munnen. Att vi är många som varit förstelnade av dimensionen av verkligheten, men som nu börjar vakna till. Många som solidariskt börjar arbeta för att ta emot människor och visa på medmänsklighet. Ett varmt mottagande för de tusentals flyktingar som för första gången sätter sin fot i vårt land med en förhoppning om trygghet och en plats att läka på.
Och jag önskar att vi inte börjar prata om jobb det första vi gör. Hur den här ”gruppen” människor så snabbt som möjligt kan komma att vara arbetsdugliga. När den här gruppen kommer att ”generera” något tillbaka till Sverige. Utan att politiker håller i sig och istället pratar om tiden. Tiden att få landa. Tiden att få läka de trauman som uppkommit efter år av krig och flykt. Att vi pratar om hur vi på bästa sätt tar hand om de sår som människor bär med sig, och att vi lyssnar och lyssnar. Att vi pratar om barnen och att vi fortsätter att våga prata om de barn som inte kom fram till ett tryggt land. Som treåringen Alan som spolades upp vid Turkiets kust. Och den bild som jag och många med mig bär med oss när vi nu solidariskt behöver hjälpas åt.
Jag kliver av bussen. Det var säkert. Inget hände på hela bussturen. Jag kunde till och med kosta på mig att blunda lite. Det är inte alla som kan.
