Jag frågar vad hon tyckte när de landade i Sverige, hennes första intryck. Frågar med den där tonen som bara någon som har precis allt, men som ändå inte är nöjd, kan ha. Frågar det med en biton: skittråkigt eller hur? Och hon svarar: Jag tyckte det var så vackert.

Vi sitter bredvid varandra. Jag ber om ursäkt för att jag frågar så mycket, hon säger att hon är precis likadan: hon vill veta saker, är nyfiken på andra människor. Efter bara tre månader i Sverige och blott en vecka i skolan kan hon räkna till tjugo, kan alla färger, och säger: ”Snälla Vanessa” till min yngsta dotter. Hon gillar fotboll, godis och att sjunga. Hon är tolv år, men det är allt för lätt att glömma bort. 

Vi scrollar på våra mobiltelefoner. En kompis till mig har lagt ut en bild på Instagram på en Ikea-inköpslista som hennes son fyllt i, där står bland annat ”mycket folk”, och jag skriver i en kommentar att jag också gärna skulle vilja köpa ”mycket folk”. Sitter bredvid en tolvåring vars mamma hungerstrejkat i tre veckor – och jag tänker att ”mycket folk” är något som, hela tiden, behövs.

Just nu är det främst ungdomar som är vid tältlägret och stöttar, tålmodigt och hjältemodigt. Mycket folk behövs för att stå emot de övergrepp som hela tiden sker inom asylpolitiken. Personal från Migrationsverket kommer ut ibland och drar ur sladdarna till de hungerstrejkandes mobiltelefoner, liksom de drog ut strömmen till ljudutrustningen när vi skulle anordna en manifestation: Det är Migrationsverkets el. Det är de privilegierades snåla, endimensionella värld, i ett gränsland mot rasism och fascism, och även många av dem som rasar mot SD efter valet skulle aldrig kunna tänka sig att ge upp sin vardagslyx, sin egna invanda trygghet. 

Hungerstrejken sker utanför en myndighet som allt för sällan behöver stå till svars för – eller redovisa – sina beslut, de behöver inte ens be om ursäkt. I flickans fall har centrala följdfrågor glömts bort att ställas och livsviktig information inte kommit på pränt. Människor lär sig att tänka att lagen vet bäst, är detsamma som sanning, trots att den skadar, överger och förödmjukar människor.

På söndag eftermiddag kommer regnet. Den tolvåriga flickan och hennes mamma har fått avslag på avslag, de är livrädda för att återvända. Mostern har, på söndagen, fått veta att hon kan komma att flyttas från förvaret i Gävle till Märsta. Ett steg närmare deportationen (som sedan sker redan dagen efter). De tre kom tillsammans. Flickan säger att hon hade en sådan tur att hon kom undan, att de tillsammans lyckade fly från en fruktansvärd situation i Albanien. 

Med regnet kommer stormen. Mörkret sänker sig, det verkar som att sommaren till sist tagit slut. Min yngsta dotter säger innan hon somnar att tolvåringen blivit som en bästa kompis. ”Det är som att hon förstår mig fast vi pratar olika språk.” De har träffats mycket. Tolvåringen håller beskyddande min fyraåring i handen. En gång satte sig fyraåringen i hennes knä och kramade och kramade, det var som att hon inte ville släppa taget. 

Regnet och stormen och jag skruvar på elementen som stått kalla i flera månader, scrollar igen igenom Instagram, återkommer till den där Ikea-listan. Nä förresten skriver jag, jag vill istället köpa ”molnmattor och vargar”, det känns som att det skulle hjälpa bättre när vansinnet fortsätter.