Stora delar av min barndom spenderades på kolonilotterna som både morfar och mina föräldrar hade. Jag gick dit under eftermiddagarna för de solvarma tomaterna och hallonen som jag intog bland doften av kryddväxterna. Jag mumsade i mig det jorden gett oss och såg på när människor från världens alla hörn brukade en bit av Sverige i denna lilla del av det avlånga landet. De sådde, gödslade och vattnade. De odlade och gav varandra värdefulla tips; oavsett vilket språk de talade så verkade de förstå varandra, om inte annat så på haltande svenska. De bjöd mig och varandra på fika och mat. När någon reste bort eller inte hann se till sitt trädgårdsland efter en lång dag på jobbet såg morfar till att ta över vattningen. Han fick hjälpen tillbaka när den behövdes utan att ens behöva fråga om den. 

Människorna på kolonilotterna såg helt enkelt varandras likheter mer än de försökte leta efter varandras olikheter. Detta trots att de kom från världens alla hörn, tillbad olika högre makter eller inga alls. De insåg helt enkelt att de alla hade mer som förenade dem som människor som brukade jorden än som skilde dem åt som människor från olika länder.

Resultatet var att de skördade frukterna av sitt arbete på så många olika sätt. Förutom grönsakerna och bären kunde de förlita sig på varandras hjälp och kunskap, stöd och sällskap. För många blev kolonilotterna en väg från ensamheten till gemenskapen. I mitt huvud och hjärta lämnade de en bild av hur ett samhälle bör se ut, även om denna representation av samhället var i ett miniatyrformat.

När jag nu i vuxen ålder besöker min mamma går vi tillsammans till hennes kolonilott. Förutom några nya ansikten har inte mycket förändrats. Fortfarande bjuds det på fika och hjälpen är alltid nära till hands. Fortfarande brukar de flesta jorden i ett land där de inte föddes, i ett land där de har slagit rot, blommat ut och antagligen kommer att ha sin sista vila. Fortfarande skördar de på flera sätt frukterna av sitt arbete, delar med sig av dessa och lever nära inpå varandra. Detta oavsett nationalitet, religion eller de obetydliga olikheter som finns mellan alla människor.

När nu våren knappt har slagit ut är det långt till ålderns höst. När den väl kommer vet jag dock att jag vill begravas i ett land där jag har slagit rot och där jag har fått chansen att blomma ut. Ett land där vi tillsammans har arbetat och där vi tillsammans har skördat frukterna av detta arbete. Där vi sett varandra för de människor vi är, med likheter större än olikheter, och hjälpt varandra att överkomma svårigheter.

Jag vet att små steg kan göra stor skillnad. Och jag är väl medveten om att det inte alltid är lätt. Men tänk på belöningen: de solvarma tomaterna och färskpotatisen till midsommar. Tänk på solidariteten, de utrotade utanförskapen och alla andra frukter som vi kan hjälpas åt att skörda tillsammans. Då återstår bara problemet med att på ålderns höst ångra att vi inte hunnit bruka mer jord.