Det ökända fängelset där pappa satt var fullproppat med poeter, musiker och andra konstnärer. Som i alla diktaturer är kulturutövarna bland de mest fruktade och blir därför de första måltavlorna. Min pappa fritogs när fängelserna intogs under Iranska revolutionen 1979. Han gick med i den kurdiska gerillan, jagades ut till Irak och flydde så småningom till Sverige.
I samband med inspelningen av min personliga dokumentärfilm ”Gerillasonen” åkte jag och pappa tillbaka till Irak för första gången på över tjugo år. Saddam Hussein hade störtats och Kurdistan blivit en självstyrande region. Men städerna var tråkgrå, kusliga, andefattiga. Det dröjde ett tag innan jag förstod varför. De var helt tömda på kultur: inga offentliga utsmyckningar, inte en enda teater, biograf eller konsthall. Saddam ville inte bara förinta människorna med sitt folkmord. Han försökte demolera hela den kurdiska kulturen, och han hade nästan lyckats.
Två år senare åkte jag tillbaka för att premiärvisa ”Gerillasonen” på den första filmfestivalen någonsin i Kurdistan. Salongen var överfull med 800 sittande och stående åskådare som såg kurdiska filmer om krigets konsekvenser. Efteråt talade tårögda mustaschmän om det kollektiva traumat, om vikten av att förenas och ventilera sina känslor tillsammans. Att få upprättelse, bli sedda, få sin historia berättad via en medmänniska. Folket där var svältfödda, filmskaparna upphöjda, sedda som frihetens fanbärare.
Konsten tar vid där gemene man och kvinna inte räcker till. Författaren sätter ord på tystnaden, konstnären färglägger vår världsbild, musikerna tonsätter våra sinnesstämningar. Sådan är kulturens kraft. Sällan ett enskilt verk, de sammantagna rösterna simmar i stim, blir en hjälpande hand, sätter hjärtan i brand, kan omdana ett helt land.
Den fria kulturen och demokratin är oskiljaktiga tvillingar, de står och faller med varandra. Kulturen är demokratins värdemätare, ju friare konstuttryck desto mer demokratiskt. Det är demokratins smörjmedel där friktioner kan uttryckas och upplösas i trygga rum. Det är fogmassan som binder ihop oss, vår buffert mot barbari, de gemensamma referenspunkterna som ramar in vilka vi är. Samtidigt är konstnärerna de som ständigt utmanar ramarna, testar gränserna, expanderar vår tankevärld.
Vi tar allt detta för givet i Sverige. Vid nedskärningar är det oftast kulturen som knapras på först. Det anses vara lyx, nöje, strössel vi kan avvara, inte själaföda och livsluft. Politikerna verkar vara ovetande om att de sågar i grenen vår demokrati står på. I våra farvatten lurpassar en kostymklädd haj som vuxit i styrka. En politisk organism som vill strypa det fria kulturlivet och styra in konsten på nationalromantik. Det låter precis som Khomeini, Saddam och Putin.
Vi som levt i hajars käftar vet hur skör demokratin är. Hur snabba hajar är när de väl kommit till makten. Hur många liv som skördats för att vi ska få skörda friheten vi är bortskämda med. Samad Behrangi dränktes, hans läsare fängslades, men de kunde inte döda hans berättelse. Hans budskap om att vi små fiskar alltid måste hålla ihop och stå emot ekar genom historien. Den lever för alltid vidare i mig. Nu lever den också i dig.
