BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Feyiz lämnade Turkiet med ett hundratal andra passagerare som befann sig på samma skakiga båt. Den kapsejsade på den grekiska sidan av havsgränsen. Han var den enda som kunde kommunicera på engelska. Han kontaktade sin fru, som kontaktade en vän i Grekland. Vännen i sin tur underrättade den grekiska kustbevakningen. Efter att de räddats gavs han ingen medalj för sitt hjältedåd, för att ha räddat livet på 100 människor genom att agera snabbt och kalla på hjälp trots att han själv höll på att mista livet. Istället anklagades han för att vara smugglare. Det tog den grekiska rättsstaten 13 månader att frikänna honom.
Domaren ville överlämna honom till Turkiet. Han följde den arresteringsorder som Turkiet hade utfärdat på Interpol, enligt vilken Feyiz var en ”terrorist”. När det blev uppdagat för dem att han inte var terrorist eller smugglare ville de sätta dit honom för att ha hjälpt flyktingar att komma vidare till Grekland genom att assistera dem med det där telefonsamtalet. Till slut frikändes han.
Han kom till Lesbos för att besöka mig för några dagar sedan för att han ville se det Lesbos som fanns utanför polisstationens häkte och domstolssalen. ”Jag ska guida dig”, sa jag till honom. Det kändes som att vi hade känt varandra i åratal.
Folk känner igen honom här på ön. Hans fall blev känt när människorättsorganisationen Lesbos Solidarity engagerade sig i det.
Han är fri och han är hjälten som han alltid har varit. Vi vandrar i berg, står tysta i några minuter i en grottas totala mörker och tystnad, vi besöker de varma vattenkällorna i Polichnitos. Vi kör runt ön, badar i havets kalla vatten, besöker ärkeängeln Michaels kloster i Mantamados. Vi äter på tavernan Toumpa på toppen av ett berg.
När vår minibuss hamnar på en liten bys trånga gator och vi inte vet vägen ut är det han som går till en motorcyklist och talar grekiska med honom. ”Är du från Istanbul?” säger motorcyklisten. ”Ja, det är jag”, säger han. ”Jag ska dit om fem dagar.” Han ger motorcyklisten kontaktuppgifterna till sin familj för att han ska bo där. ”Var har du lärt dig så bra grekiska?” säger motorcyclisten. ”Jag har bott i Aten i ett år”, säger han och skrattar. Han säger inte att han bodde inne på fängelset där tio av det årets tolv månader eller att han inte kan återvända till sin hemstad Istanbul. Vi följer killen ut ur byn och där är vi, på en bred väg där minibussen kan köras bekvämt.
Med i sällskapet är Sebihe som också är förklarad terrorist av Erdogan-regimen. Hon är 23 år gammal och tysk medborgare. Hon bodde i Gazi-distriktet i Istanbul i två år och kämpade mot den turkiska regimen genom att delta i regimkritiska demonstrationer. Sedan greps hon och deporterades till Tyskland. De förbjöd henne att resa till Turkiet på tio år. Den turkiska underrättelsetjänsten informerade den tyska regeringen om henne. Även i Tyskland är hon under polisens uppsyn. ”Vi har två terrorister i bilen, vi är i fara”, säger jag på skoj.
Sebihe är armenier från Melatiye. Regimen berövade henne modersmålet och hemstaden. Hennes medkämpar i Gazi är antingen fängslade, dödade eller gömmer sig från regimen.
Fem av mina närmaste vänner är terrorister enligt Turkiets fascistregim. Den turkiska fascismen kan inte fortleva utan att förklara underbara människor som mina vänner terrorister. De ska exkluderas, demoniseras, tvingas i exil, sättas i fängelse, dödas eller leva i ständig rädsla för arrestering och terroristanklagelser även utanför Turkiet.
Vi som kämpar mot förtryck behöver ta hand om varandra. Vi behöver ta hand om våra kamrater i exil, i gömslen, i fängelser och som befinner sig under statens bevakning. Vi måste påminna dem om hur hjältemodiga de är som står emot förtrycket under i de mest ogynnsamma omständigheter. Vi måste ge dem kärlekens och vänskapens medaljer för deras kamp.