I inledningen till en ny antologi om konservatism skriver idéhistorikern Svante Nordin om tre punkter som han menar håller samman det konservativa tänkandet. ”Den första punkten är föreställningen att det finns något som är värt att bevara. Den andra punkten är att detta som är värt att bevara är ’mitt’ eller ’vårt’. Den tredje är att det som är värt att bevara är hotat och därför måste värnas”.
Mathias Wåg tar i en artikel i Flamman (24/10-24) fasta på Nordins punkter och lägger själv till vad han anser vara en fjärde viktig punkt, nämligen att ”det finns en fiende som hotar det som måste bevaras”. Wågs artikel är intressant, men samtidigt är det någonting mycket märkligt med denna definition av konservatism. Den leder ju faktiskt till att vänstern aldrig kan fira någon seger utan att förvandlas till konservatism!
Låt mig tillämpa Nordins och Wågs definition på den svenska arbetarrörelsens historia i förhållande till den offentliga sektorn. ”Den första punkten är föreställningen att det finns något som är värt att bevara.” Ja, i Sverige fanns det en icke vinstdriven offentlig sektor, där behovsprincipen och inte lönsamhetsprincipen tillämpades. ”Den andra punkten är att detta som är värt att bevara är ’mitt’ eller ’vårt’.” Ja, det var vår offentliga sektor, den ägdes av det gemensamma. ”Den tredje är att det som är värt att bevara är hotat och därför måste värnas”. Ja, denna offentliga sektor var ju faktiskt hotad och värd att beskydda innan vänstern förlorade det slaget. Och så Wågs tillägg, ”det finns en fiende som hotar det som måste bevaras”. Ja, det fanns ju en nyliberalism och ett näringsliv som ville privatisera den offentliga sektorn.
Är alltså arbetarrörelsen konservativ på grund av sitt förhållande till den offentliga sektorn? Det måste ju också gälla andra politiska rörelser, till exempel miljö-, hbtq- eller fredsrörelsen. Alla har haft historiska framgångar, men senare stött på motstånd mot dessa, funnit fiender och kämpat för att bevara sina framgångar.
Med Nordins/Wågs definition av konservatism bör vi alltså se alla dessa rörelser som konservativa, just för att de har vunnit vissa segrar genom historien. Det vore absurt – akta dig så att din rörelse inte når en framgång som du vill bevara för då omdefinieras den som konservativ! Om vi tänker så kan socialism aldrig segra; när den har gjort det, och om det i den situationen finns några som vill bevara den och några som hotar den, blir den uttryck för konservatism.
För att undvika en sådan slutsats tror jag att vi måste tänka på anledningarna till att man anser att någonting bör bevaras. För en konservativ person har det faktum att något är en tradition, en sedvänja eller en gammal institution ett värde i sig. För en socialist, däremot, kan det gamla inte ha ett värde för att det är gammalt, utan för att detta gamla faktiskt kan vara bra. Vi värderar från fall till fall. Ibland vill vi riva det gamla – ibland vill vi bevara det.
För övrigt... har vi de senaste veckorna sett att om man väljer en kapitalist till president kanske marknadsprincipen är svår för honom att vänja sig av med; i Trumps värld fortsätter allting att kunna köpas.
