Vi pratade om det. Jag försökte lugna med att det mest drabbar gamla. Det fungerade inte alls för vi tänkte förstås på våra gamla – de vi har i Sverige och i Spanien.

– Jag blir jätteledsen om någon av dem dör, sa hon.

– Ja, jag med.

Hon fyllde tio i början av mars. Farmor och farfar ringde och gratulerade. De skulle snart komma på besök – väldigt aktiva och pigga trots åldern. När de ringde hade de precis kommit tillbaka från en gruppresa i Navarra. ”Jättetrevligt.” Sedan skulle de till Andalusien, där barnens kusiner bor och till sist till oss i Paris. De skulle ha varit här just nu, var det tänkt.

– Jag har feber, sa farmor. Influensa. Men det blir nog bra. Sedan kommer vi och hälsar på.

Farfar mådde bra då. Det var en måndag. Skolorna var fortfarande öppna, både här och i Spanien. Men på fredagen stängde alla skolor på grund av viruset. Barnen kom hemsläpandes med påsar fyllda med skolböcker.

Dagen efter meddelade premiärminister Édouard Philippe att också landets alla restauranger, barer, museer – allt utom det absolut nödvändiga skulle stänga. Barnens pappa och jag kunde inte sluta prata om det oerhörda som skedde i världen utanför. Jag oroade mig för mia mamma, barnens mormor i Sverige, som är multisjuk, och hennes mamma, mormorsmor – 91 år – uppe i Luleå.

– Jag måste ringa henne.

Hemskolningen började. Två mellanstadiebarn på helfart – en med behov av extra stöd och så deras lillasyster, en vild och glad treåring – dessutom egna jobb att sköta på distans. Det kändes övermäktigt. Barnen blev påverkade av oron och stressen, blev rastlösa och kramiga.

Emmanuel Macron höll tal till nationen. ”Vi är i krig”, sa han. Sex gånger. I krig – hör ni det! Frankrike stängde. Gendarmer och polis började patrullera och såg till att vi höll oss inne. Skrivaren pajade precis när vi måste fylla i omständliga blanketter för att ens gå och handla mat.

Men vi tänkte att vi var de lyckligt lottade. Vi hade varandra. Vi är friska. Men hur var det med farmor och farfar i Spanien – där coronaviruset härjade snabbare än här?

Alla på avstånd.

Mormorsmor i Norrbotten, mormor i Södermanland, farmor och farfar i Barcelona. Kusiner och syskon här och där. Rundringning: Är det bra med alla?

– Jag och farfar är sjuka, sa farmor.

Det var inte bra med dem. Mer än hälften av de som åkt på den där utflykten till Navarra var sjuka. Coronaviruset spreds okontrollerat i Spanien och sjukhusen var redan överbelastade.

– Vi vill inte söka vård, de tar inte emot oss. En i gruppen åkte in efter att ha fallit omkull av feber och utmattning. Han blev hemskickad.

Farfar mådde bättre. Hade ätit en mandarin. Vi pratade med honom.

– Vi får se om det är coronaviruset. Ta hand om er. När det här är över kommer vi och hälsar på er, så att de där ungarna inte glömmer bort oss, sa han.

Vi ska inte glömma dig. Det var det vi sa till honom några dagar senare då vi blev uppringda och givna chansen att tala med honom en sista gång. Han hade till slut tagits in på sjukhus, ambulansmän i skyddsutrustning kom och tog honom med sig. Farmor fick inte följa med. Hon var också sjuk och hade dessutom ont i höften efter att ha försökt lyfta honom från golvet när han fallit ihop.

Farfar var vid medvetande, fick vi veta, men svag och i syrgasmask. Han kunde höra oss men inte svara mer. Barnen fick höra våra röster brista när vi lovade att ta hand om dem och oss själva, att vi var med honom – alltid. En stund senare ringde de igen. Farfar var död.

Oerhört. Min man ringde runt till alla i familjen. Vad skulle han göra – ta bilen och köra till Barcelona? Det tar tio timmar.

–Nej. Du får inte gå ut. Vi får inte gå ut. Du får inte träffa din mamma ändå, inte ens vi som bor granne med henne får det, sa de. Vi sitter alla i karantän.

I Spanien begravs människor snabbt. Farfar begravdes två dagar senare utan någon närvarande. Vi satt tysta här hemma och höll varandra i handen den utsatta tiden. Vi hade i alla fall varandra. Hade först tänkt ha videokonferens men ångrade oss. Farmor beordrade alla att sitta tysta och låta tankarna flyga. Hon satt ensam. Trött på att prata i telefon och på meckiga videosamtal. Fortfarande sjuk och ont i höften.

Att sitta tysta tillsammans är svårt per telefon. Att rå om, städa hos andra, fixa och laga mat. Att kramas, att lägga en hand på armen, att skratta tillsammans mellan tårarna. Att låta barnen träffa alla som lever vidare, leka med kusinerna, se att livet fortsätter och att vi har varandra.

Nej, det gick inte för livet har ju faktiskt satts på paus. För en hel värld. Hela samhället, alla våra samhällen, har stannat av. Det går inte att sätta på nyheterna utan att höra corona fem gånger i minuten. Presidenten säger att vi är i krig, att ingen bot finns i nuläget, att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Att det här bara är början. Och i Sverige sprids samma virus. Mormor och mormorsmor är i fara. Även yngre dör.

Och de säger att barn inte drabbas av covid-19.

Men farmor har inte haft feber på flera dagar. Det ser ut som att vi får fira hennes 80-årsdag i april – på videolänk men dock. Hon som varit sjuk men tillfrisknat har dessutom förmodligen antikroppar mot viruset nu.

Mormorsmor i Luleå mår bra, glad och förvånad att vi ringer henne så ofta. Och Joaquim, den unge man som var sänggranne med farfar på intensiven, han som bröt mot reglerna och såg till att vi kunde prata med honom den sista tiden – han har fått komma hem. Isolerad och fortfarande svag men utom fara. Han är en del av familjen nu.

Hemskolningen som vi svor åt första veckan är vad som håller ihop oss och hjälper barnen nu. Att se klasskompisarna på länk, att prata om vad som ska redovisas när de ses igen. På andra sidan krisen.

När det blivit bra igen.

Ett nytt slags bra.