Kanske är det därför vi har så lätt att missa, eller ser det som hopplöst att försöka förvalta, frihet när den uppenbarar sig. Vi är så dåliga på att värna om kontroll över det som är vårt – om det så gäller ord, bilder eller personlig information – att vi låter nätmonopolen snappa upp dem för försäljning. Vi accepterar med en axelryckning att vi inte längre får äga spel, musik eller filmer, bara hyra dem tills någon eller annan miljardär bestämmer sig för att det inte är lönsamt att hålla dem tillgängliga för oss.

Sällan blir mönstret, där ny teknik utvecklas för optimal vinst snarare än mänskliga behov, så uppenbart som i fallet med ”AI-boomen”. Eller, som Rasmus Fleischer föreslår att vi istället ska kalla AI: ”syntetisk media där råvaran är mänsklig kultur”.

De mest populära tjänsterna för AI-genererade texter, bilder och musik skakas just nu av flera tunga stämningar från aktörer som hävdar att företagen inte har rätt att träna sina modeller på deras upphovsrättsskyddade material. ChatGPT:s utvecklare, OpenAI, svarar att det skulle vara omöjligt att skapa tjänsterna utan att använda sig av upphovsrättsskyddat material, då det idag tekniskt sett omfattar alla mänskliga uttryck.

En drömmare skulle kunna fundera på vad det skulle betyda för mänskligheten om vi alla fick vara delägare i de många bolag som just nu skapas för att hoppa på AI-tåget; om tjänsterna utvecklades för att ge oss mer tid för vårt egna kreativa skapande istället för att ersätta våra kreativa verk med själlösa kopior; om kollaborativa projekt som Wikipedia fick blomstra och föröka sig istället för att konkurreras ut av text som viktats och valts ut av bolagsjättar. Vi hade kunnat fundera över det.