Det började med en ensam person som tyckte att jag gjort fel. Jag förstod inte riktigt varför och protesterade, vi diskuterade fram och tillbaka. Andra personer började lägga sig i, med en allt mer hätsk ton. Plötsligt kändes det som att hela världen var emot mig. Det slutade inte när jag lade mig platt och bad om ursäkt, det gick inte över förrän lång tid senare. Jag överlevde min första storm i sociala medier, men det finns de som inte gör det.
Offentliga uthängningar på internet har blivit ett nytt maktverktyg för de som tidigare saknat en plattform och inflytande, men tar någon ansvar för hur den makten brukas?
Jag har deltagit i många stormar, jag har varit en av de där tusentals svidande dropparna som hamrat mot någon främlings fönsterruta mot internet. Vissa har varit ideologiskt övertygade rasister och kvinnohatare, andra har bara sagt något ogenomtänkt eller saknat kunskap. Det drabbar alla, från okända privatpersoner till landets mäktigaste politiker. Den offentliga protesten har blivit ett sätt att bedriva opinionsbildning mot åsikter och yttringar vi inte delar eller tycker om.
På många sätt kan man kalla det en demokratisering av kritik och granskning. Där det tidigare varit upp till journalister och mediehus, har det nu blivit möjligt för vem som helst att hänga ut någon som de anser gjort fel.
Men det påverkar inte alla lika jämbördigt. För privatpersonen som har ett Twitterkonto där den mest skriver dumma skämt och delar bilder på dagens lunch kan en nätstorm vara fullständigt överväldigande.
En ensam person med få följare har inte särskilt stor chans att försvara sig mot den styrka som kan uppnås väldigt fort på nätet. En maktmänniska med en hel stab, stora plattformar och rejält kapital däremot går lätt oskadd ur de flesta stormar. Grejen är att de också oftast slipper helt och hållet, inga moln syns på deras himmel. Vi är fullt upptagna med att attackera de vi kan nå, de som finns tillgängliga på sociala medier.
Det är egentligen ett rätt bisarrt fenomen. Tänk om vi agerade likadant utanför internet när vi framför kritik. Vi skulle springa runt bland främlingar och visa dem en bild på något vi inte gillar, skrika högt om varför det är dåligt och sedan i grupp skälla på den som gjort fel tills den ändrat sig.
Enligt min erfarenhet får man sällan människor att ändra åsikt på det viset, om något så känner de sig i stället utsatta och blir i stället än mer envisa i att tycka som de gör.
Jag har personligen ändrat strategi och tänker inte längre delta i något stormande på nätet, hur förtjänt än målet kan tyckas vara. Jag ångrar att jag inte funderat mer på uthängningarnas konsekvenser tidigare.
Kanske är det metoden som har ett inneboende obehag som inte går att komma ifrån, något som påminner om forna tiders skampåle.
Kanske är det att ingen tar ansvar, vi ritar upp måltavlan och sedan låter vi andra skjuta. Oavsett så vill jag inte vara med längre, det har stormat tillräckligt runt mig.
