Vad gör då alla dessa före detta förnekare? Går de på AA-möten och säger ”Hej jag heter Johan Norberg och har insett att vi måste göra något nu, vi har alldeles för länge levt i förnekelse.” Nej, eller jo, en del kanske. Men andra skriver långa litanior där de gör sig lustiga över oss som slutar flyga, ”för nu börjar alla kineser flyga”, eller över att människor tänder stearinljus när de släcker elbelysningen på Earth Hour för att visa att de oroar sig över klimatet.
Och visst är den lätt att driva med, den där lilla personliga gesten. Den är ju rätt löjlig. Framför allt blir den löjlig om man slår sig till ro med den, om man tar tåget och handlar närproducerat och tror att världen räddas av det.
Man kanske gör som jag, odlar tomater och jäser sitt matavfall i en hink för jordbakteriernas skull och går omkring och känner sig lite helig. Det gör jag ibland. Det är löjligt.
För vi kan fortsätta hur länge vi vill med att vara goda småproducenter och småkonsumenter – julmarknaden kommer ändå att sätta rekord med sina massiva propagandamuskler.
Jag tycker inte det är dåligt egentligen, att jag odlar mina tomater i biokol och bokashi. Det är jättebra. Det är bra att delta i Earth Hour och släcka lyset en stund. Jag tycker också att det är skitbra att skita i att julshoppa. Även om träskhöger retar mig för det på den brutala skolgård som kallas Twitter. Skit i dem. Om vi har en agenda som går längre än att bara få känna oss lite goda måste vi agera.
Men vi måste ta det längre. Vi måste ut på gatorna. Vi måste stänga av trafiken ut till Arlanda. Vi måste göra som Greta Thunberg – strejka.
Strejk är en fantastisk uppfinning som slår motståndaren schack matt. Plötsligt finns ingen som tar hand om hans barn, ingen som kör hans taxi, ingen som rut-städar hans hem.
Om jag vore elev och gick i nian skulle jag hänga på Gretas strejk rakt av. Nu vet jag inte vad jag ska strejka ifrån, så jag sitter här och skriver.
Vi som vill göra något åt klimathotet ska inte låta oss nedslås av alla dessa röster som i massmedia viskar om att allt vi gör är meningslöst. Det är de oljebranschfinansierade tankesmedjornas nya strategi; att utså tvivel, att inte direkt ifrågasätta klimathotet men att ifrågasätta alla åtgärder som handlar om att försöka skruva åt den forsande kranen av olja.
Inte längre förneka, men så länge det går fördröja åtgärder.
Det är en beprövad metod, den fungerade i flera decennier för tobaksindustrin.
Vi måste också inse att det inte är någon tävling i att vara mest god. Ingen av oss är utan klimatskuld, och hade jag till exempel en unge i USA som behövde mig skulle jag ju flyga dit. Eftersom jag kan.
Jag gör en jävla massa destruktiva saker bara för att jag kan. Ska försöka sluta med det, men så är det.
Vi måste sluta drömma om helgon och en värld i perfekt harmoni. När världen känns osäker och hotande vill vi så gärna att det ska komma någon jesuslirare och ha alla svar. Vi är så auktoritärt uppfostrade att vi inte kan göra oss fria från drömmen om att någon ska ha alla svar. Vår känsla av maktlöshet, känslan av att ”vad ska lilla jag göra åt dessa STORA FRÅGOR”, är lättväckt.
Och så sitter vi där och väntar på att politikerna, de upplysta delarna av näringslivet, forskarna och teknikerna som ska lösa den accelererande klimatkollapsen åt oss. Det vet och utnyttjar oljebolagens alla lobbyister. Därför skriver de att det är meningslöst att skita i att flyga, och ännu mer meningslöstw att lova ett Flygfritt 2019.
Väntan på politiska och ekonomiska makthavares uppvaknande kommer att bli lång.
De kommer inte att vakna snabbt nog. Likt gamla ärrade alkoholister är våra politiker djupt inne i förnekelse av sitt eget oljeberoende. För att inte tala om näringslivet, som blint stirrar på nästa kvartalsrapport. Vi kan inte vänta på deras tillnyktring.
Ansvaret faller på mig.
Och dig.
På oss.
