Jag deltog nyligen i en panel där vi diskuterade fördomar och maktstrukturer inom en av Sveriges största ungdomsorganisationer. En av paneldeltagarna fick frågan på hur hen arbetade inkluderande i sitt företag. Hen utgick ifrån att alla människor ville väl, det var grunden. Sen fick man arbeta utifrån det perspektivet. Gjorde någon fel fick man vara lite mer förlåtande och pedagogisk. Min första reaktion var att det var naivt och fel, att alla faktiskt inte vill väl.

När man diskuterar frågor som rasism så får man ibland höra att det är omöjligt att prata öppet utan att bli anklagad för både det ena och det andra. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Samtalet är infekterat. Men jag tycker inte som många andra att man inte kan säga något utan att bli kallad rasist, tvärtom så tycker jag att man kan säga alldeles för mycket rasistiskt och förvänta sig att gå fri från kritik. Vi har vant oss vid att alla diskussioner urartar för att många tar tillfället i akt att vädra unkna åsikter. Det är inte konstigt att man skyr en diskussion när det ständigt blir så.

Det är svårt att känna tillit till andra människors välvilja när man ser ut som jag gör, med mitt svarta hår och min mörkare hud, och lever i det här samhället. Med en statligt sanktionerad rasism i form av Reva, hotfulla rasister i såväl riksdag som på gatorna och ständigt ökande hatbrott så är trygghet ibland det sista man känner. Jag har aldrig varit cynisk och jag tror inte människor är goda eller onda, det här beror på ett systemfel. Samhället formar oss till förövare och göder vår misstro.

Jag har börjat ångra min första reaktion. Jag håller med om att en tro på andra människors vilja att göra rätt är den bästa utgångspunkten för mycket av det antirasistiska arbetet. Samtidigt är det lättare för de som inte själva är direkt utsatta för rasism att ha det synsättet.

Jag vill tro att människor vill väl, jag vill tro att de vill lära sig. Jag vill inte låta de erfarenheter jag har av motsatsen sätta prägel på mig. Men det här är inte ett individuellt problem, så länge samhället behandlar vissa av oss som andra gradens medborgare är det svårt att känna tilltro.

Så jag är beredd att göra en kompromiss, jag tänker lita på att du vill väl, om vi tillsammans ser till att motverka det samhälle som säger åt mig att inte sätta min tro till andra.