När jag pluggade statsvetenskap på Stockholms universitet för ett par år sedan fick jag lära mig skillnaden mellan moderna krig och den gamla tidens krig. När exakt den moderna tiden började tvista de lärde om, men ungefär kring andra världskriget är ett återkommande startskott. Då blev exempelvis luftstrider ett standardinslag i krig. Även så kallade proxykrig, eller ombudskrig, markerar modernitet. Men utöver det rent tekniska så fokuserade checklistan i kurslitteraturen framför allt på den moraliska aspekten av krig.
Fram till och med andra världskriget fanns en idé om krigets ära. Narrativet har sett ungefär likadant ut från Alexander den store, via Napoleon till röda armén. Unga (oftast) män drog ut i fält för att dö hjältedöden för fäderneslandet. Men sedan förändrades krigets dramaturgi. I takt med att krigsteknologin avancerade så grumlades också det geopolitiska läget. Krigen blev skitigare, mer infekterade. Striderna står inte längre bara mellan suveräna stater utan utkämpas inte sällan mellan krigsherrar och paramilitärer. Terror mot civilbefolkningen är en flitigt använd taktik för att tvinga motståndarsidan på knä.
Jag tänker på modern krigföring när dödstalet i Gaza stiger till över 200 själar på en vecka. Men när staten Israel dundrade in i det som finns kvar av Palestina med all sin militära makt för att möta terrorsekten Hamas. Civila palestinier dödades på löpande band. Snart sett hela världssamfundet uppmanade Israel till en nedtrappning av våldet mot människorna i Gaza men Israel svarade resolut – innan en vapenvila till sist tvingades fram – att ingen sådan nedtrappning kommer att ske förrän de spolat fram varenda operativ medlem av Hamas. Var fjärde palestinier som dog har varit ett barn.
I DN läser jag om uppblossande antisemitism i spåren av Israels offensiv. Erik Helmerson skriver den 19/5 att ”Det är dags att göra upp med tanken att rasism mot judar kan rättfärdigas av ett krig 450 mil bort”. Jag önskar han hade stannat vid ”det är dags att göra upp med tanken att rasism mot judar kan rättfärdigas”. Jag förstår att han tar tag i kriget för att det aktualiserar antisemitiskt tankegods. Men lika viktigt som det är att markera mot antisemitism när Israel kommer på tal, är det att erkänna att det pågår ett folkmord på palestinier. Rasism mot judar ska aldrig vara rumsrent i något sammanhang. Att hänga upp det på konflikten är därför överflödigt.
Helmerson konstaterar att det inte räcker för Stefan Löfven att bara konstatera att antisemitismen är ett problem i Sverige. Det krävs också handling. Jag håller med, men eftersom vi ju på Helmersons bevåg är på ämnet Israel-Palestina och inte endast antisemitism, vill jag lägga till att det också krävs handling från Sverige för att omedelbart stoppa våldet mot civilbefolkningen i Gaza.
Konflikten mellan Israel och Hamas var på alla sätt och vis ett modernt krig. Assymetriskt till sin natur; den israeliska armén är en av de mest välgödda i hela mellanöstern. De har toppmodern utrustning och backas av världens främsta militärmakt USA. Där det palestinska dödstalet slutade på 230, tickar det israeliska in på tolv döda. Fem procent av det palestinska till dags dato alltså. Palestinierna i Gaza lever med knapp tillgång till el och rent vatten medan israeliska civila i stor utsträckning har tillgång till skyddsrum. Och det är inte fel att de har det, civila måste kunna freda sig. Felet är att palestinierna mördas i så ofattbart stor omfattning.
För övrigt: Dokumentären ”De utvalda barnen” om Solvikskolan av Jasper Lake. Tre delar på svtplay. Se den.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
