BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi måste prata om badnormen.
Bajs- och avloppsvatten har spolats rakt ut i Stockholms vattendrag – i flera års tid. Förra året spärrade personal från Malmö stad av badplatsen vid Sundspromenaden i Västra Hamnen. Badvattenproverna visade på förhöjda halter av tarmbakterier. T A R M B A K T E R I E R. För ett tag sedan hittades ett lik i Årstaviken.
Och på sociala medier skryter folk ideligen i början av sommaren om ”årets första dopp”. Årets första dopp i KLOAKEN med andra ord.
Jag vet att jag inte är ensam om att varje år tvingas stå på bryggstegens första steg, med detta smutsvatten upp till smalbenen, krampaktigt ihållandes sidoräckena. Med kroppen och huvudet fyllt av något som inte kan kallas annat än ren och skär ångest. Okej, nu. Nej. Jag vill inte. Jo. Jag måste. Ett steg till. Fan. Vad är det där som flyter? Och botten, jag ser inte den. Varför måste det vara så mörkt? Vad fan är meningen med att utsätta sig själv för det här?
Jag tänker på Marianergraven. Världens djupaste havsdjup. Djupare än vad Mount Everest är högt. Över 50 års forskning och man vet fortfarande inte riktigt vad fan som finns där nere. Borde vi inte förstått vid det här laget att det inte är meningen att vi ska veta? För vi är inte ämnade att vara där nere!
Hoppa i eller gå upp igen? Härlig och spontan men smutsig av urin- och bajsvatten eller utmobbad och tråkig men ren och torr? Vi som känner så här får sällan komma till tals. För samtidigt som denna beslutsångest pågår där på stegen ska man även behöva plågas av plaskande, pressande idioter bakom en som skriker ”Hoppa i nu då! Kom igen! Det är skönt, det är varmt!”
Jag skiter väl i om det är varmt eller kallt. Ni simmar i en soppa av diverse mänskliga och animaliska exkrementer, oavsett grader. Det är ni som är onormala.
Jo, jag har försökt. Men mina farhågor om havet och badvatten har tyvärr ofta besannats. Jag minns en sommar i min barndom då jag och min bästis tog ett dopp i en å vi badat i många gånger förr. Allt var som vanligt, vi plaskade och lekte, fram tills en stor, grå klump flöt förbi. En död mus.
En chartervecka för några somrar sedan. Jag hade bangat havet hela vistelsen, hållit mig till hotellets pool. Tacka fan för klor. Men så slog badnormen till, även om jag var på ensamsemester. Jag kände pressen, inte kan jag väl spendera en vecka vid havet utan att ta ett dopp i det? Så, sista dagen svalde jag ängslan. Jag kastade mig i. Efter bara tre simtag stötte min arm emot två döda fiskmåsar. Och där blev den lilla badglädje som fanns i mig lika stendöd som måsarnas blickar i vattnet.
Alla får givetvis göra precis som de vill med sina kroppar. Om du vill doppa hela den i naturens sop-sjö och kanske till och med råka svälja lite utav det, go ahead. Men stå då inte där i skräpsoppan och vifta och hojta att jag är en tråkig kruka.
Att jag är öronbarn och inte har kunnat doppa huvudet eller dyka så länge jag kan minnas, det kanske inte har gjort min känsla inför badnormen mer positiv. Men det hör inte till saken. Det är fortfarande motbjudande.
Även i år har det larmats om höga halter av tarmbakterier, till exempel i vattnet vid T-bryggan i Lomma. Och varje år tas krafttag för att städa stränder i hela Sverige som är fulla med skit så att ni kan vada ner i träsket. Ha så kul. Själv håller jag mig till det enda vettiga badvattnet, det som finns i ett nystädat badkar.
