Gustav Gelin: Vi måste mena allvar med solidariteten

Det har pratats mycket om solidariteten, om att vi ska hålla ihop. Att Stockholm ska vara en stad för alla, som den rödgrönrosa majoriteten i Stadshuset så vackert har döpt sin vision till. 

Men det var väldigt länge sedan Stockholm var en stad för alla. Stockholm är en djupt segregerad stad, där nästan bara den som tjänar bra har möjlighet att bo i innerstaden. Där den som har fel nyans på sin hud blir stoppad i dörren till nattklubben på Stureplan och den som saknar ett hem tvingas stå och trängas för en kopp kaffe och en ostfralla i Björns trädgård. 

Men Drottninggatan är ett undantag. En fredagseftermiddag på Drottninggatan är för alla. Där delar fjortisar från Husby och Hallunda utrymmet med mäklare från Bromma, lattepappor från Nytorget, papperslösa, asylsökande och turister från hela världen. 

Drottninggatan är plankstek på rea och souvenirbutiker som säljer vikingahjälmar. Drottninggatan är gatumusikanter, Centralbadet-simmare och stressade lunchshoppare på H&M eller Weekday, pruttkuddar på Buttericks, biffar på Grill och Strindbergs gamla hem. 

Drottninggatan är ingen romantisk gata att älska, men det är en gata som alla stockholmare ändå hamnar på med jämna mellanrum. Det är en gata som är komplett omöjlig att undvika om du bor i huvudstaden. Och alla som någonsin har varit där vet att Drottninggatan en fredagseftermiddag är knökfull av människor. 

Därför berörde attacken i fredags så direkt och starkt för alla oss stockholmare. Känslan av att det kunde ha varit jag, eller någon av mina nära, kommer att finnas där för alltid i våra bakhuvuden. För den här gången kunde det verkligen ha varit jag, och du. 

Efterspelet handlade först om solidariteten. Det vackra, öppna, hjälpsamma Stockholm visade sig från sin allra finaste sida när tusentals människor erbjöd varandra bilskjuts, mat, omtanke och sovplatser i sina hem. 

Men bara ett par dagar senare försköts samtalet till att handla om jakten på de papperslösa. Jaga och kör ut alla som har blivit avvisade. Stäng gränserna ännu mer. Hårdare tag. Är det verkligen det samhälle vi vill ha? Är det ett Stockholm för alla? 

Terrorn ska givetvis bekämpas, ännu hårdare och effektivare än förr. Men att likställa alla utsatta människor med terrorister är farligt. Om vi verkligen menar allvar med allt prat om att möta terrorn med kärlek så måste vi vara konsekventa och inte reagera med reptilhjärnan. 

Solidaritet är det vackraste ord som finns, sade statsministern i sitt tal på S-kongressen i söndags. Jag hoppas att alla stockholmare som delar den åsikten också lever efter den även när chocken efter terrorattacken har lagt sig.