En av de mest påfrestande frågor jag ställt mig själv handlar om identitet: Vem är jag? Som infödd svensk/andra generationens invandrare/rasifierad guzz/förortsblatte/samhällsbörda/whatever finns en kluvenhet. Vi är många som sitter i exakt samma situation, utan att ha en definition på vad vi är som inte är nedvärderande.

Infödd svensk = brun svensk med sämre förutsättningar i livet.

Andra generationens invandrare = invandrare, trots att min längsta vandring var kring Husby gård.

Blatte. Härstammar från ordet kackerlacka.

Rasifierad. Tjusigare sätt att på ett mer politiskt korrekt vis kalla mig för blatte.

Under uppväxten hade jag ett stort behov av att kunna identifiera mig  med en etablerad karaktär som såg ut som jag. Det närmaste jag kom var Aladdins tecknade Disneyprinsessa, Jasmine. 

Trots att hon var ritad efter rådande kvinnoideal och jag var en unge med ihopväxta ögonbryn så delade vi färger. Detta var första gången jag kände mig personligt tilltalad av den kultur som jag följde slaviskt. 

Jag tillhörde i och för sig inte en kungafamilj som hon, jag bodde i en lägenhet i Husby i stället för i ett palats, min matta flög inte trots otaliga försök att få fart på den, och trots att jag var en spinkig 9-åring så vägde jag mer än henne.

Kulturen har alltid varit ett ämne jag har analyserat, och i dag som standupkomiker är jag både konsument och skapare av kultur. Den etablerade kulturen bevaras och bevakas av en homogen grupp kulturutövare som sällan förnyas. Redan som barn såg jag hur min mor nekades rätten att utöva sin kultur. 

Jag är dotter till en operasångerska som även bemästrar de flesta klassiska instrument du kan tänka dig. Min mor var den första kvinnan som spelade cello i ett fullsatt konserthus i centrala Tehran. Trots att hon kunde operans språk, italienska, och hade tagit sig långt i sin karriär på hemmaplan, så var hon som nyanländ flykting inte välkommen i finkulturens rum. För nu var hon, hennes identitet och bakgrund fulkultur. Opassande, ovälkommen. Sök dig till arbetsförmedlingen i stället. För någon som jobbat så hårt inom sitt fält är detta självförtroendets kamikaze.

Skillnaden mellan hennes och min generation var att hon i det nya landet stod inför så många utmaningar att hennes största passion och drivkraft i livet fick prioriteras bort mot att lära sig fungera i det nya samhället.

Barnen till den generationen, vi som föddes in i samhället som våra föräldrar fick ställa om sig till, vi som fick språket gratis medan föräldrarna kämpade på SFI, vi har en stor roll i hur kommande generationers liv ska se ut. I vårt skapande av kultur passerar vi både fin- och fulkultur och gör något eget. Låt oss sätta oss själva på scen på våra egna villkor. Skapa ett utbud som inte får oss att avsky strukturen på vårt hår och där inte den enda karaktären med mörka drag är bov. Skapa referensramar som utgår från oss. Mina framtida döttrar ska ha så många att identifiera sig med att de inte ens tittar åt prinsessan Jasmines håll.