”Vad jag minns framförallt är att visst var farsan borta mycket och visst fick jag se mycket saker som var läskiga, men när han var där så var han DÄR. Närvarande.”

Det här är inget försvarstal för Cornelis, frid över hans minne, jag bara tänker på förfasningen över att man sjunger en låt om brinnande äldre kvinnor i Vietnam för sitt barn. Och att det hänt nåt paradoxalt med kulturen för barn sen dess.

Å ena sidan Akta-hjälmar, parental protection på pappas dator, bikinis på treåringar och inga ensamlekande barn på Stockholms gator, å andra sidan ensamlekande barn hemma i hemmets trygga vrå som snabbt nog lär sej komma förbi parental protection, allt grövre pornografi som göds av den tilltagande sippheten, ett vardagligt tv-våld, grövre än en romersk cirkus, som folk kväll efter kväll sitter och konsumerar.

Jag har haft en tanke att man ska vara ärlig och inte luras med barn. Inte säja att man är lite trött när man egentligen är bakis. Inte säja att den djupfrysta fisken bara sover. Det kanske inte alltid har varit så bra för mina barn.

Ibland har ju jag också ljugit såklart, sagt att man kommer till himlen när man dör och att man dör först när man är väldigt, väldigt gammal och trött på livet, ungefär som när man blir trött på kvällen efter en lång dag. Såna där sagor.

Och massa andra saker har jag också ljugit om.

Jag tror att mina barn, och speciellt den äldsta, ofta kände sej otrygga, och övergivna också, jag tror att jag ibland var så mån om att vara gullig mot publiken på dom där turnéerna att jag glömde bort att jag hade barn med mej.

Det var dumt.

Samtidigt – dom vet vem jag är.
 
Jag tror mänskligheten utvecklas långsamt, mot ett slags vuxenblivande. Jag tror vi liksom har ett slags kollektivt själsliv, som långsamt mognar, på gott och ont.

En avgörande punkt i historien var när nån kom på att prästerna och imamerna faktiskt stod och ljög. Att den där skäggiga gubben i himlen som skulle ha koll på allt inte hade en jävla susning. Om han överhuvudtaget finns.

Då, ungefär när franska revolutionen skrämde vettet ur aristokraterna, hamnade mänskligheten i puberteten.

Och i den är vi än.

Det rullar fram och tillbaka, och dom senaste decennierna har det rullat rätt rejält tillbaka.

Tillbaks till far och mor och falukorv och nån slags hittepå-nationalism, denna 1800-talsuppfinning.

Det stora steg framåt, som togs när Hitler eldades upp av sin adjutant och Mussolini hängde upp och ner på en bensinstation i Milano, har nu nästan helt utraderats av människans barnsliga längtan efter en stor stark.

En stor stark Fader som kommer in och berättar hur saker och ting ligger till, som inte daltar och pjoskar.

Och som ljuger om han måste.

Som inte bangar för lite hårdare tag. Om han måste.

Beundran och underkastelse inför auktoriteter leder till rädsla och förakt för svaghet och så är vi då här, 2016, med hatet mot tiggarna, den lågintensiva terrorismen från svenska högerextremister med outredda bränder och hotade journalister.

Gud vad jag förenklar.

Men jag försöker höja blicken lite, ovanför det här vanliga tröstlösa nyhetsflödet och jag tycker mej se också motsatsen, folk som bjuder till och tar hand om sina nya grannar, folk som bygger upp nätverk under radarn och hjälper varann.

Jag tror det kommer att hända mycket skit, jag tror det kommer att bli krig, inte så att Ryssland kommer hit, men dom kommande torkorna och orkanerna kommer sätta miljontals människor i rörelse och många kommer dö.

Historien kommer upprepa sej, fast i större skala och på ett oväntat sätt.

När jag var liten och läste historia, så tänkte jag att krigen, svälten och nöden var nåt som bara fanns i historien, också i Indien och Nigeria, men inte här. Det kändes exotiskt och spännande att läsa om det.

Nu vet jag att vi lever mitt i historien och det finns inga garantier – det har jag verkligen lärt mej den senaste tiden – för att folk inte väljer en ny nationalistisk eller religiös galenskap, en ny Hitler, en ny upprustning, ett nytt krig.

Men jag tror också att mänskligheten långsamt rör sej mot vuxenhet, ansvarstagande och en mer fredlig attityd till omvärlden. Våldstatistiken går ju faktiskt neråt, fast löpsedlarna säjer motsatsen.

Men först måste vi lämna idén om att det ska komma nån och berätta för oss vad allt det här går ut på. Att samhället ska byggas av starka, unika egon och genier som sätter sej vid rodret och säjer var skåpet ska stå. Vi måste göra oss av med den utbredda längtan efter underkastelse som man känner lukten av vart man än går nuförtiden.

Om människor tror att livet måste vara en kamp där den starkaste segrar, blir den det också, sa Elin Wägner på sin tid.

Vi kan mogna om vi vill och ta steget bort från den brutala medeltiden en gång för alla.

Men då måste vi bli vuxna.

Och att bli vuxen är att inse att vuxenheten som vi såg när vi var barn, var en bluff.