Jag får mail från en läsare av min första bok. Den är gammal nu och lagret är slut, men den hittar fortfarande in i människors liv. Jag ser den i bibliotekshyllor ibland. ”Jag grät när jag läste den, men på ett ontskönt sätt. För den handlar typ om mig, som att du hade sett hur jag har det.”. 

Jag scrollar på Facebook. En ung transpersons sida svämmar över av hat, flera inlägg varje minut. Jag anmäler de absolut värsta. Jag får meddelande om att vissa tas bort, andra bryter inte mot reglerna. Orkar inte se mer. Det är för mycket, hårt. 

Jag pratar med en ungdom som väntar på uppehållstillstånd. Hen vet inte när eller vad svaret kommer att komma med. Det ligger i någon annans makt. Hen frågar mig om substantiv och verb. Försöker hitta en väg genom skolan, studera. Vi pratar, läser, skrattar. Jag frågar om hen kan köra mig i sitt flygplan till nåt fint ställe när hen blivit pilot. ”Om jag kommer så långt.”. Jag vill inte behöva fundera. ”Det gör du.”. 

Jag äter med mitt sällskap på en snabbmatställe. Bredvid vårt bord sitter en familj. Kanske fyra, fem barn i olika åldrar och deras pappa. Blickarna har tydliga trådar till honom. Det är lite stökigt, barnen pratar, pappa ryter ifrån. ”Skärp er nu!”. Mina sinnen parkerar i deras mitt. De ska plocka ihop och gå. En kanske åttaåring gör någonting, säger någonting, fipplar med jackan? Det är tydligen på fel sätt. Pappa tar tag i hennes arm och lyfter en centimeter, väser. ”Vad sa jag!”. Det brinner till, jag reser mig och vänder om. ”Du!”. Han kastar skräpet på andra sidan den höga bänken bakom min plats. ”Jag såg vad du gjorde. Jag såg att du tog hårt i hennes arm. Det är inte okej.”. Hans röda ansikte. ”Okej ...”. De går ut. I mitt rus vet jag inte vad resten av gästerna gör. Om de ens har uppfattat någonting. De är väl hungriga i sorlet. Men ingenting märks. Jag kan bara hoppas att det jag gjorde tippade åt rätt håll hemma i det stängda. Att barnet kände. Att någon såg. 

Det är jobbigt att se. Det väcker egna sår och minnen, osäkra balansgångar med risk att falla. Varför ska jag när inte de andra? Vad gör det för skillnad vad jag gör? Orkar jag ens? Vissa stunder är det omöjligt. Det går inte att veta vilket håll som blir bäst. 

Det vi alla kan är att försöka. Vi kan se och göra någonting för varandra. Inte allt. Men lite, varje dag, på det sätt som fungerar just nu. För vi får inte låta bli att göra det.