I år har hon efter lång väntan fått tillgång till ett rehabiliteringsprogram inne i stan. Hon var hoppfull och längtade efter det för att äntligen kunna hantera alla kroniska smärtor som tillkommit som souvenirer efter allt hon gått igenom.  

Efter en vecka frågar jag henne hur det gått. Hon suckar och berättar om en föreläsare som gjort en massa övningar och använt sig av ordvitsar för att göra det mer ”intressant”. Det var ”traditionella svenska ordvitsar” enligt föreläsaren och hon förstod ifall mamma och den andra kvinnan av annan bakgrund inte förstod. Mamma säger att det kändes så förnedrande att bli utpekad på det viset. ”Jag har jobbat ihop med svenskar i över 20 år, jag vet vad dom betyder, jag tyckte bara dom va meningslösa och jättetråkiga”.  

Efter nästa vecka berättar mamma igen. ”Vi satt på en föreläsning om kroppshållning och smärta”. Föreläsaren hade berättat att man kan få kroniska smärtor och skada kroppen genom sättet man står på och rör sig och att det i sin tur påverkades av trauman i ens liv. De enda exemplen som läraren tog upp genom hela föreläsningen var trauman av att ha blivit misshandlad. 

Till slut sa mamma: ”Jag förstår vad du säger, men förstår du också att det finns andra typer av trauman som kan påverka ens kropp? Vet du hur det är att behöva fly från sitt hemland? Vet du vilket trauma det innebär? Och att sen behöva komma till ett land där ingen förstår dig och du måste lära dig ett helt nytt språk? Och sen behöva vara orolig, stressad och spänd för att du måste jobba tre–fyra gånger så mycket som någon annan på din arbetsplats för att du vet att du måste prestera mer på grund av ditt namn, din hudfärg och ditt språk? Har du någon aning om det?”

Föreläsaren var tyst. Sen sa hon: ”Ja, du… Det hade jag inte tänkt på. Självklart kan det också vara en orsak”. 

Min mammas kropp har utsatts för fysiskt och psykiskt våld genom hela sitt liv i Sverige. Men de här vita rummen kan i sin inkompetens och brist på erfarenhet inte hantera människor som gått igenom ett annat liv än deras. 

Våldet som min mamma beskrev är också något som vi i andra och tredje generation behöver hantera. Vårt psyke och vår självkänsla bryts ner genom hela vår uppväxt. Vi får lära oss att vi inte värda något, att vi inte har rätt till att få jobb, eller att ens finnas till. När vi väl får jobben måste vi leva med stressen och ångesten över att behöva prestera tusen gånger mer än Svensson Svensson. Inte konstigt att jag själv och nästan alla i min umgängeskrets gått in i väggen den senaste tiden. Vårt liv är en kamp. Men vi måste börja hantera våra trauman och vår självkänsla. Vi måste lära oss om på nytt. Vi är värda allt vi vill uppnå i våra liv. Vi är värda allt vi har. Våra erfarenheter har gjort oss starkare. Allt vi ska göra i våra liv ska vara för oss själva, inte för att tillfredsställa den andre. Tillsammans måste vi göra oss själva starkare.