Min fackliga aktivism började samma år som a-kassan raserades och mitt fackförbund tvingades se på medan halva medlemskåren försvann. Jag har fått kämpa i motvind. Ur ständigt underläge. Hela tiden. Men arbetsmarknaden är så förbannat orättvis. Det måste vändas. Kamraterna i branschen, i alla branscher, förtjänar bättre. Respekt och värde. Det är vad det handlar om. Jag måste organisera fler. Göra mer. Utbilda fler, värva fler, vinna debatter, ta fajten och aktivera fler, mer. Det är värt det.

Min stora förebild i politiken gick in i väggen för några år sedan. Bara försvann. Kampen förlorade en viktig aktivist. Aktivismen förlorade en viktig kämpe. Jag förstod varför. Det hade varit för mycket. Länge. Jag svor att aldrig falla jag också. Men det är så uppenbart. Jag har inte lärt mig ett skit. Jag går fram som en robot. Är överallt. Gör allt. Tar mig an allt. Vill ni ha mig här? Okej jag är där. Är det för kampens skull? Räkna med mig.

Just nu leder jag en facklig utbildning. Det är det bästa som finns. Att få vara den som tänder glöden i ögonen på andra och startar små revolutioner. Små revolutioner som jag hoppas kan vara så många så de förändrar samhället till slut. Men så kommer jag hem. Det flimrar för ögonen igen, på sidorna av synfältet. Det gör ont i huvudet. Och benen känns som bly men egentligen har jag ju inte ens gått så mycket i dag.

De fjorton olästa meddelandena på Facebook, som är frågor eller inbjudningar av olika slag, gör sig påminda. Det plingar till varje dag med nya saker. I inkorgen ligger ytterligare elva obesvarade mejl med olika saker som egentligen inte har direkt anknytning till just mitt uppdrag. Men folk har valt att vända sig till mig för att de tror att jag kan något eller verkar förtroendeingivande. Jag vill aldrig svika dem. Jag vill aldrig svika någon.

Jag försöker vara överallt. Jag vill organisera människor i facklig kamp. Organisera fackligt organiserade i politisk kamp. Organisera politiskt organiserade i facklig kamp. Vi måste mota rasismen. Den sliter sönder oss. Vi måste fixa vårt samhälle. Vår värld. Jag måste finnas närvarande på alla ställen. Jämt. En dag utan att ha gjort skillnad för någon, något eller några är en förlorad dag. Jag känner ständig stress över att inte räcka till som aktivist. Men kanske ännu mer över att inte räcka till som förälder, dotter, syster eller kompis. Samtidigt. För vadå, inte ska en väl behöva välja?

Orken räcker inte. Jag känner det ofta. Hur litet tålamodet är, hur ögonlocken bara vill stängas och hur en miljon saker jag enligt mig själv just nu borde göra tränger sig på. Inte en enda sak blir gjord. Inte de enklaste och snabbast avhjälpta sakerna heller. Men målet finns där alltid. En bättre värld.

Jag råder mina kamrater att inte ta på sig för mycket. Säga nej till saker. Jag beundrar de som säger nej. Jag har, så smått, börjat utöva det själv nu också. Jag har sagt nej till rätt mycket på sistone. Men så har jag ju sagt ja till minst lika mycket också.

I natt drömde jag om en arbetsplats som jag vet att det är mycket problem på. I drömmen var vad jag än gjorde inte tillräckligt. Kapitalet, som jag och mina kamrater hela tiden strider emot, vann ännu mera mark. Tog ännu mera makt och berövade folk på ännu mer värde. I morgon väntar en ny dag i kampens tecken. Ett liv i kamp. Av solidaritet.

Solidaritet. Det finaste ordet i världen. På kursen som jag håller formulerade deltagarna, som är blivande fackliga kämpar, att solidaritet står för ”en för alla, alla för en”. I praktiken förs kampen ofta i stil med ”alldeles för få för alla”. Det är så uppenbart. Vi måste bli fler som delar på kampen. Gör den ännu mer effektiv och glödande, så att vi kan vinna all den mark vi önskar oss.

Jag hoppas verkligen att jag räcker hela vägen dit.