Till en början blev jag mer generad än rädd. Min reaktion liknade många andras som utsatts för ett brott – man skäms trots att man på ett intellektuellt plan vet att det såklart inte var mitt fel att jag blev rånad/våldtagen/misshandlad/hotad. Så jag skämdes och var tyst. Tills jag började prata med andra kollegor och det visade sig att de också satt med samma skit i sin mejlkorg.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vid den här tiden fanns ingen allmän debatt om hotade och hatade journalister i Sverige. Att bli dödshotad för något du skrivit trodde vi tillhörde andra länder långt borta, diktaturer och förtryckarstater, inte Sverige. Det allmänna rådet vi fick från chefer och polis var att försöka att inte bry oss så mycket och framförallt inte gå ut offentligt med skiten, då skulle allt bli mycket värre. Det lät logiskt, så vi fortsatte vara tysta och generade.

Men samtidigt växte ilskan och när jag en dag fått ett ovanligt otäckt dödshot postat hem till mig med den uttryckliga uppmaningen att sluta skriva mina artiklar, annars skulle jag mördas, så tog vreden över och jag bestämde mig för att göra precis tvärtom. Jag skrev en hel bok istället. För att visa han som skickat dödshotet att han inte lyckats tysta mig men också för att själv försöka förstå vad det var som hänt i Sverige. 

Vilka var de som hatade oss? Och vad handlade hatet egentligen om? 

I samma veva gjordes ett tv-program om det anonyma hatet på nätet där vi var en rad olika offentliga kvinnor som läste upp delar ur det hat och hot som drabbat oss. Det var på inga sätt självklart att delta i programmet, jag var nog inte den enda som var orolig för att min medverkan snarare skulle innebära ännu mer hot och hat. Men vi gjorde det ändå och det visade sig att det blev precis tvärtom.

Eller, hatet och hoten slutade inte direkt komma, men plötsligt fanns det en högljudd allmänhet som tydligt tog ställning mot hatet genom att kärleksbomba och genom att protestera. Tystnaden var bruten och det betydde väldigt mycket. Sedan dess har medvetandet höjts inte bara hos allmänheten utan även hos polis och politiker. Även om hat och hot fortfarande är vardag hos alldeles för många kvinnliga journalister så finns det en annan uppbackning numera. Den slarviga uppfattningen att hat och hot är något som ingår i arbetsbeskrivningen som journalist hörs alltmer sällan. 

Jag tänkte på allt det här häromdagen när jag lyssnade på en rad kvinnliga journalister från hela världen som berättade om sina erfarenheter av hot och hat. 

Seminariet anordnades med anledning av Tryckfrihetsförordningens 250-årsdag, ett samarbete mellan Utrikesdepartementet, Svenska institutet, Fojo och Unesco, vilket i sig blev en markör över hur olika våra villkor är; flera av de inbjudna journalisterna kom från länder där hoten kom direkt från regeringen. Länder där rättsstaten är så korrumperad att den snarare utgör en fara än säkerhet.

Där fanns Jamela Alindogan från Filippinerna som förutom allt hat och hot fått erfara att bli kidnappad i samband med ett av sina uppdrag. Här fanns Laura Castellanos från Mexiko som hade flera kollegor som blivit mördade och som själv fått motta både dödshot och vandalisering av sin bostad. Här fanns också Jessikka Aro från Finland som efter att ha avslöjat ryska nättroll blev utsatt för såväl dödshot som en smutskastningskampanj.

Jag lyssnade på den ena vidriga historien efter den andra och slogs av hur likartade hatet och hoten var, trots att vi kom från helt olika delar av världen. Som om de alla gått i samma hat- och hotskola. Där fanns det gamla vanliga tramset om våra utseenden. Hur fula och oattraktiva vi var, så fula att ingen någonsin skulle vilja ligga med oss. Vilket var aningen paradoxalt med tanke på hur många av hoten som handlade om sexuellt våld. De av oss som hade barn fick ofta hatbrev som handlade om hur fruktansvärt dåliga mammor vi var. Och ofta var även en del av hoten direkt riktade till barnen. 

Men det var inte bara hatet och hoten som liknade varandra, även våra reaktioner tycktes följa ett liknande mönster. Skammen över att ha blivit utsatt, men också oron över att omgivningen skulle tycka att man var gnällig om man berättade om det. Viljan att inte bli påverkad och maktlösheten när man insåg att det inte gick att förbli oberörd.

Hur verklighetsuppfattningen snabbt blev skev, hur paranoian tog över ena stunden för att i nästa ersättas av förminskning och relativisering.

Gemensamt för de kvinnor som deltog under seminariet var att ingen av dem gett upp än, de fortsatte sina jobb, trots fara för sina liv i vissa fall. Men bakom varje vittnesmål fanns minst hundra andra kvinnliga journalister som gett upp och tystnat. En tyst påminnelse om hur viktigt det är att vi berättar om våra erfarenheter, synligggör dem trots att vi skäms och känner oss fåniga, eller som vi då och då får höra, gnälliga.

Det är lätt att vilja relativisera, särskilt för oss som kommer från Sverige. Även om vi får hat och hot finns här trots allt en fungerande rättsstat och en regering som står bakom oss. Men självklart är haten och hoten inte okej vare sig här eller där. Att relativisera är lika dumt som om två misshandlade kvinnor skulle sitta och jämföra sina skador och komma fram till att den ena inte blev lika allvarligt misshandlad som den andra. Grundproblemet kvarstår: du lever i en relation med en man som slår dig. 

Vi lever i en värld där kvinnliga journalister blir hatade och hotade för att de är kvinnor. I vissa länder är vi mer trygga än i andra, men hatet och hoten har samma grund oavsett landstillhörighet. 

Genom att berätta för varandra om våra erfarenheter och reaktioner synliggörs strukturerna bakom. Det är inte bara nödvändigt för att hitta motstrategier, utan framförallt för att få oss att inse att vi inte är ensamma.