Vårdcentralen jag går till varje tisdag är som en labyrint. Jag har besökt den många gånger, men går fortfarande vilse i gångarna mellan de olika väntrummen. Men rummet jag ska till nu har jag lärt mig att hitta till. Där får jag stöd för att hantera något som är tabubelagt. Något många av oss lider i det tysta av, något vi kallar mental ohälsa.

Jag minns min pappas reaktion när jag berättade att jag träffar en psykolog. Han undrade varför och frågade om jag var galen. Det var skämtsamt, inte elakt. Men jag förstod att de flesta antagligen inte har någon aning om varför vi kan behöva hjälp för att hantera mental ohälsa. Faktum är att ju mer jag pratade om det, desto mer insåg jag att de flesta inte vet mycket om mental ohälsa överhuvudtaget. Dessutom upptäckte jag ett stigma kopplat till ämnet. Det är helt enkelt inte något vi talar om.

I ärlighetens namn visste jag inte heller mycket innan jag själv drabbades. Jag fick ångest och kände ett stort tryck över bröstet en lång tid utan att förstå att det kunde vara kopplat till mitt psykologiska välbefinnande. Först trodde jag att det var hjärtat, kanske någon inflammation i en muskel. Men efter ett antal prover och besök hos både vårdcentral och sjukhus ställde en läkare äntligen en fråga om hur jag mådde mentalt. Då började jag tänka på all stress jag var under. Det var mycket på jobbet, det var mycket utanför jobbet. Dessutom sov jag uruselt till råga på det. Ändå hade det inte slagit mig att det kunde få fysiska konsekvenser.

Idag är det bättre, mycket tack vare hjälp från omgivningen. Men det har lämnat sina spår i mig. Efter år av dålig sömn och konstant stress har jag fått ett försämrat minne. Ibland är det riktigt illa. Jag kan möta en ny person och bara minuter senare glömma bort att vi träffats och presentera mig för personen igen. Det är svårt att veta hur en ska agera i en sådan situation. Jag känner inte att jag är helt bekväm med att dela min historia och sjukdomsbild för personen jag just träffat (två gånger dessutom!), utan försöker spela bort det. Dumma mig och mitt dåliga minne. Ironiskt nog hände det när jag skulle skriva denna text. Jag glömde bort rubriken jag hade tänkt sätta. Men jag jobbar på det och en dag kanske jag slipper fylla mina kalendrar med saker andra minns utan besvär.

Resan mot bättre mental hälsa blev också en resa bort från några av mansrollens skadliga delar. Män talar inte om sina känslor, män agerar utåt, män tar livet av sig. Genom vården har jag fått verktyg att hantera och förstå mitt känsloliv bättre. Jag tror att vi är många som fostrats till att aldrig öppna oss som skulle tjäna mycket på professionell hjälp för att göra just det. Det påverkar allt vi gör och alla i vår omgivning. Vi ser till att inte smitta andra när vi har feber, vi borde se till att vår mentala ohälsa inte drabbar andra också, i den utsträckning vi kan. Jag tänker fortsätta arbeta med mig själv och jag tänker fortsätta skriva om ämnet. Kanske kan vi gemensamt bryta tabut och få en hel del människor att må bättre på vägen?