Och även om motståndet finns där, som män som klagar över att de inte får skämta på jobbet längre, pekar mycket på att vi just nu är med om ett genomgripande skifte när det gäller makten över sanningen. Mäns självklara tolkningsföreträde över verkligheten skakar betänkligt i sina grundvalar, när skuldbeläggandet av enskilda kvinnor har förbytts till en strukturell kritik av hur män beter sig mot och behandlar kvinnor.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Helt plötsligt ligger bevisbördan inte längre på kvinnor som blir utsatta, utan på män som utsätter. Helt plötsligt tvingas män förhålla sig till känslor av osäkerhet i det offentliga rummet, känslor som kvinnor som mycket unga lär sig att leva med varje dag.

Missförstå mig rätt. Jag är inte ute efter någon rättvisa i utsatthetstermer, men däremot tror jag att #metoo-rörelsen kan vara en möjlighet för män att reflektera över sin egen och andra mäns position, i ett samhälle där mäns privilegier i många sammanhang fortfarande är så självklara att de nästan inte kan benämnas.

#Metoo gör män som grupp synliga och fråntar dem därmed ett centralt privilegium – det privilegium som det innebär att inte betraktas som en könad grupp utan som människor, som individer. Som statsvetaren Maud Eduards redan 2002 konstaterade i sin bok ”Förbjuden handling”, kvinnors organisering gör män till en grupp.

#Metoo-rörelsen pekar också på maktens smutsigaste sidor – sexualiserade kränkningar, trakasserier och övergrepp – och på att dessa former av mäns överordning inte på något sätt är väsensskilda från ”vanlig” sexism, alltså allt från lönediskriminering till härskartekniker som förlöjligande och osynliggörande. På det sättet visar också #metoo på hur könade maktrelationer fungerar i vårt samhälle, på hur de problem som jag förmodar att jämställdhetspolitiken är tänkt att lösa ser ut – det vill säga ett synliggörande som i stora delar saknas i dagens etablerade politik.

För även om #metoo-rörelsen kan framstå som en naturkraft är det viktigt att inte reducera den till det, att inte reducera kvinnors kollektiva handlande till något naturgivet. Det är grupper av människor som agerar, och som agerar politiskt.

Och även om jag tror att denna politiska kraft bör tas tillvara av de kvinnor som skapat den så bör den framför allt mötas av den etablerade politiken.

Men här har det varit ganska tyst. Alltför tyst. Enskilda ministrar har gjort uttalanden och i vissa fall samlat sina referensgrupper, men konkreta politiska förslag lyser med sin frånvaro. Jag tänker att tystnaden är symptomatisk för dagens avpolitiserade politik. Att vi lever i en tid där politiska motsättningar har ersatts av marknadsinspirerade lösningar och där det politiska omvandlas till administration, som om det är möjligt att kvalitetsgranska bort maktrelationer. Jag tror inte att etablissemangets tystnad illustrerar ett ointresse, utan att det snarare handlar om en oförmåga att hantera problem som uttrycks i termer av makt och inte i termer av bristande effektivitet eller kvalitet.

I mitt sätt att tänka kräver #metoo-rörelsen nya former av politik som kan hantera makt och orättvisor. Jag hoppas att det politiska etablissemanget förmår att ta den chansen.