Krönika: Vi lyckligt lottade kan faktiskt göra skillnad

Det var början av 2016. Sveriges gränser var ännu inte stängda och HVB-hemmen för ensamkommande flyktingbarn ropade efter personal. Med en förskollärarexamen från 1980 och dagisjobb i bagaget borde jag väl vara intressant...

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ansökan. Intervju. Anställningsavtal. Från journalist till integrationsassistent på en liten vecka. Men när en klok, före detta kollega frågade ”Är det för att du vill eller för att du måste, som du tar jobbet?” insåg jag att jag är galen – halverad lön, helgarbete och gudvetvad.

Några tyckte synd om mig: ”Det dyker nog upp något journalistjobb...” Andra intog försvarsposition och förklarade varför de själva inte sade upp sina väl-betalda högstatusjobb: ”Jag skulle också vilja jobba med det där om det var lite bättre betalt – men jag älskar ju att resa.” Jag möttes också av beundran: ”Vilken behjärtansvärd insats!” Aldrig har jag fått så många gilla på Facebook som när jag berättade om mitt nya jobb. Först trivdes jag förträffligt i min roll som Moder Teresa. Jag kände mig viktig och betydelsefull. Efter ett tag skämdes jag, skämdes för att jag trivdes som den hyllade välgöraren och tog lite motsträvigt av mig glorian.

Snart insåg jag att det här är ett arbete som kräver annat. Det här är ett arbete där man inte finner ord. För hur tröstar man när män med vapen omringar en pojkes familj eller när kamrater dör av en bomb i moskén, och hur hittar man igen mammor som aldrig knappat på vare sig mobiltelefon eller dator? Jag slutar att säga "jag förstår".

I den här verkligheten handlar barns berättelser alltför ofta om pappor som dött i kriget, om rädslan för att bli tillfångatagen och om skolvägar där soldater väntar med kniv på den som inte går med i striden. 

Och sedan: om avsked från mammor och systrar, om månader av flykt över hav och stäpp och bergsmassiv, om vandringar i veckor utan sömn eller vatten, och om att timme efter timme färdas mot okänt land i bagaget på en bil, på ett överfyllt lastbilsflak, i en guppande båt i den becksvarta natten. Om upplevelser som ingen kan nämna...

Nu är pojken här. Här finns inget krig, han kan gå
i skolan och har en egen säng. Om natten ligger han vaken med mardrömmar om den familj han har eller inte har kvar, och om det papper som ska komma
från Migrationsverket.

Men mellan bråddjupens rädsla och frustration, finns också mycket glädje och värme; När vi lagar mat tillsammans, när vi skrattar åt språkliga förvecklingar, när pojken vemodigt sjunger ut sin längtan efter det bergiga landet i öster...

Vi lyckligt lottade som lever i landet utan krig kan var och en göra skillnad genom att öppna våra hjärtan för en människa som tagit sin tillflykt till vårt land. Det är kanske den vackraste och mest värdefulla gåva som vi kan ge till en annan människa, en gåva som också kan sprida hopp till anhöriga i hemlandet, och som gör var och en av oss så mycket rikare.

Det är klart att jag av hela mitt hjärta både vill och måste.