Frågan ställdes gång på gång på gång, också av människor som står mig nära. Det var inte omtanke om min eller familjens personliga hälsa som föranledde frågan, vilket hade varit naturligare med tanke på hur länge sedan vi sågs. Nej, deras oro gällde alla dessa flyktingar som, kände de till, hade invaderat Sverige. Någon talade om ”de svarta”, en annan om ”våldtäktsmän”, en tredje om ”kulturkrock” och en fjärde om att så här går det när en kvinna, det vill säga Angela Merkel, får makten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det var förfärligt. Lika hemskt som när jag i Rumänien nästan inte mötte en enda människa som inte pratade illa om romer. Men nu var jag i Estland. Ett land som mina egna föräldrar tvingades lämna på grund av kriget. De, och många tusen andra, fick en fristad i Sverige.
Det är få familjer från Estland som inte har släkt utomlands. I Sverige, Tyskland, Kanada och USA – överallt finns de som en gång flydde för sina liv men som togs emot när de sökte skydd. Som gavs en chans att bygga upp ett nytt liv för sig och sina barn.
Men kan ni inte er historia? frågade jag mina vänner. Tänk om svenskarna den gången skulle sagt det ni säger nu?
Någon började flacka med ögonen när de mötte mitt raseri. Någon försökte urskulda sig. Men de flesta var helt obekymrade och förklarade att det verkligen inte var samma sak. Sverige och Estland, det är ju samma kultur. Men de här araberna. Det skulle ju inte gå. Och inte vill de arbeta heller.
Hur de visste detta? De hade läst det i tidningarna. Eller sett på tv.
Att det fanns rasism i landet visste jag. Likaså att Estland bara tagit emot en handfull flyktingar de senaste åren. Men att vanföreställningarna var så till den grad utbredda att de även fanns hos människor jag känner och tänker gott om. Det var tungt.
Men jag ska nog inte sätta vare sig Sverige eller mig själv på piedestal. Samma fördomar finns ju här. På Bokmässan i Göteborg släpptes, obegripligt nog, Nya tider in och som om inte det räckte gavs tidningens chefredaktör fritt spelrum i Aktuellt där han, oemotsagd, tilläts breda ut sig om ”lögnerna” i andra (anständiga) medier.
Några dagar senare fick Mattias Karlsson (SD), lika oemotsagd, tala om flyktingar som ”potentiella sexualförbrytare och terrorister” i samma nyhetsprogram, något redaktionen följande dag tvingades ta avstånd ifrån.
Själv är jag övertygad om att kunskap är enda vägen ut ur fördomsträsket. Journalistiken är ett av de viktigaste redskapen för att förmedla den intellektuella basföda som gör att vi inte ger efter för den rädsla för det okända som nog finns hos de flesta av oss.
Vad hade jag själv tyckt om jag matats med samma skitsnack som befolkningen i Estland eller Ungern? Om jag varit amerikan i säg Cleveland och blivit av med jobbet – hade jag fallit för Donald Trump? Hade jag märkt att han ljuger som en häst travar? Hade jag trott på vad någon från det etablissemang som uppenbarligen inte förmått ge mig ett bra liv sagt? Inte säkert.
Tillit är en skör historia. Svår att bygga upp, lätt att rasera.
Vi lever i lögnens tid där vilka osanningar som helst sprids med blixtens hastighet, inte enbart av trollen på nätet utan också av etablerade politiker på bästa sändningstid.
Man kan hoppas att missarna på Aktuellt var olycksfall i arbetet. Men det är oroande att redaktionen mest verkar kränkt över kritiken.
Som tur är finns det ljuspunkter. Som SVT Nyheters projekt #Syrien200 som ger röst åt människor som flytt från Syrien till Sverige. Eller Individuell människohjälps kampanj ”Det nya landet” som handlar om hur vi tillsammans skapar ett land som är inkluderade och hållbart för alla.