När BBC 2018, i samarbete med flera brittiska universitet, frågade 55 000 personer om deras upplevelse av ensamhet uppgav hela 40 procent av unga (mellan 16 och 24 år) att de kände sig ensamma. Både svenska och amerikanska studier har också visat att unga vuxna är mer ensamma än de äldre generationerna.
Arena idé kom 2020 med en rapport om det växande problemet med ofrivillig ensamhet och intervjuade i den skolkuratorn Marianne, som har över 30 års erfarenhet av att arbeta med ungdomar. Hon upplever att ensamheten blivit värre med åren och tror att en högre frekvens av ”digitalt häng” via sociala medier är orsaken.
Marianne träffar fler barn i dag som inte har en enda vän de kan träffa fysiskt, som bara har kompisar via nätet, uppger hon i rapporten.
”Mariannes intryck är att sociala medier blivit lite av en fantasivärld för barnen – de tror att de har vänner, men sedan upptäcker de att det inte är så och då känner de sig ensamma.”
Det är alltså inte för intet sociala medier lite syrligt kallas ”asociala medier”. Sökandet efter direktbekräftelse i form av gilla-markeringar, hjärtan och ”styrkekramar” dövar tillfälligt behovet av fysiskt umgänge, men inte långt efter sista lajk-trycket tar en tilltagande känsla av tomhet vid. Inga av hudens känselkroppar har stimulerats och den mellanmänskliga energin har uteblivit. Den egna tolkningen av någons nedknappade ord är allt som återstår.
Samtidigt är digitala mötesplatser bara en del av utvecklingen, som ju sker i hela samhället, drabbar alla ålderskategorier och sorgligt nog innebär effektivisering på bekostnad av möten och beröring i vardagen.
Vi självskannar varor i närbutiken, i stället för att känna expeditens hand när vi får tillbaka växel. Idel zoom-möten och mejl-korrespondens har effektivt rationaliserat bort kollegans hand på vår skuldra, före eller efter ett möte. Inte ens på biblioteket behöver vi ha kontakt med bibliotekarien för att låna en bok. Marsch iväg till skanningsapparaten!
Neurofysiologen Helena Backlund Wasling anser att utvecklingen är oroväckande och tror att den kan vara ett skäl till att många tycker om massage eller alternativmedicin, där beröring är en del av behandlingen.
”Vi kanske söker oss till alternativ vård för att just få till stånd taktila möten”, säger hon i en artikel på 1177 Vårdguiden.
Efter att ha sett ett inslag i Rapport om ytterligare ett steg i denna riktning, en maskin på ett lunchställe i Kalifornien som tillreder en hel hamburgermeny på egen hand, på bekostnad av en arbetsplats fylld av medarbetare och stoj i köket, väcks frågan vem som egentligen gagnas av den, förvisso, imponerande tekniska utvecklingen.
Daron Acemoglu, ekonomiprofessor på universitetet MIT, menar att en framtid där en allt större del av befolkningen saknar meningsfullt arbete inte är en ljus framtid för demokratin. Därför bör vi se upp med ”överdriven automatisering”. Trenden drivs snarare av vad som är tekniskt möjligt, än vad som skapar mervärde, slår ekonomiprofessorn fast i SVT:s inslag.
Redan 1981 slog Tage Danielsson ett slag för människan framför maskinen, i klassikern ”Sopor” och visade på en framtid där det enda övertag som människan har gentemot tekniken var att vi kan fisa.
”Så det får man väl börja betrakta som ett privilegium”, sa den arbetslösa diversearbetaren efter att ha blivit utbytt mot en robotarm i kultfilmen.
Nej, jag är inte teknikfientlig. Tvärtom tycker jag det är skönt och praktiskt att kunna självskanna, shoppa på nätet, posta på sociala medier och slippa köerna till disken på bibblan. Frågan är bara huruvida vi ska fortsätta på den inslagna vägen och hur den tilltagande ensamheten kan bromsas.
Till syvende och sist småtjattrar jag hellre med expediten, hälsar på kollegan och står i kö på lunchrestaurangen, där spontana samtal med främlingar lätt uppstår, än att leva effektivt men alltmer isolerad.
