Jag har använt mej av det mycket när jag ska lira musik, genom åren. Utan att riktigt förstå det. Jag har kunnat göra mycket ganska pinsamma saker på en scen, just genom att jag har en genuin känsla av att jag faktiskt skiter i vad folk tycker.
Men det är ju inte sant, förstås. Fast ibland har man som sagt nytta av att inbilla sej det.
Den här känslan av overklighet slår mej ibland nu när jag följer det allt mörkare nyhetsflödet. Jag kan liksom inte ta in att världens mäktiga med berått mod styr oss rätt emot avgrunden.
Och jag ser ingen avgrund när jag tittar ut genom fönstret, jag ser knoppande syrener.
Och jag stänger igen laptopen och går ut i våren och den är lika välkommen som alltid, lika grön och skön och jag glömmer för en stund skriken från alla miljoner.
Det är väl så vi gör, vi vet hur jävla destruktivt det är att ta lågprisflyget till Berlin, men vi gör det för att det är billigt och där i Berlin är allt som vanligt, det är öl på uteserveringen vid Landwehrkanal och folk är glada och skrattar.
En gång gick jag omkring i Berlin, dom hade ringt från morsans boende och sagt att hon blivit akut sjuk, jag var på väg ut på interrail. Och jag gick runt där och tänkte att det är nog inte så farligt med morsan, jag tog inte in vad dom hade sagt riktigt. Jag satte mej på uteserveringen vid Landwehrkanal och allting kändes overkligt, det kändes som om en dimma lagt sej över alla gröna träd. Till slut förstod jag att jag måste vända om, jag gick och köpte en biljett hem med första bästa tåg.
Då blev allt verkligt igen.
Jag hann hem, hon levde i två dar till, så jag hann säja hej, hann vara med när hon dog.
Jag tror inte på ett liv efter detta, sa morsan. Inte jag heller, eller jag tror att allt som är det man tror man är, det upphör. Men man är så mycket mer än det man tror man är, man är en våg på ett hav. Och havet blir kvar.
Men det spelar ju ingen roll vad man tror, det blir som det blir.
Tror gör man i kyrkan.
Tycker gör man på Twitter.
Man kan tycka så mycket, man kan hålla på olika lag. En människa från ett tv-bolag ringde mej och ville ha med mej i ett tv-program, dom ville ha en representant för tyckonomin, och det skulle vara jag. Jag vred mej som en mask. Är jag alltså en del av alla dom som lever på att tycka? Att leverera åsikter? Jag tackade nej, ville inte vara en del av det. Ville inte vara klasskompis med alla influencers som tycker till om allt från Johnny Depp till dragqueens.
Åsikter och nyheter kan vara underhållning, det vet jag av egen erfarenhet. Man förströr sej med att läsa artiklar. Om ditt och datt. Men ibland beskriver artiklarna en egentligen helt outhärdlig verklighet. Då scrollar man vidare, med en känsla av overklighet.
Jag tillhör en klass av människor som lever på det skrivna ordet. Jag kan tycka lite vad som helst och få betalt. Det är ju märkligt egentligen. Jag och mina klasskompisar har länge kunnat ha politiken som en hobby, som en accessoar, som en Bajenkeps. Men det kan vi inte längre, tycker jag.
Politik är inte en scen där folk bara sådär har olika åsikter om hur vi ska tillsammans ska skapa ett bra samhälle. Politik är kamp mellan olika intressen. Framför allt ekonomiska intressen. Politik är klasskamp.
Om det nu ligger i ekonomiska makthavares intresse att förstöra den här jorden, är det inte bara så att jag tycker annorlunda än dom. Vad jag tycker är helt ointressant i sammanhanget. Jag, eller snarare vi, måste tvinga dom att lägga ner verksamheten.
Det är liksom ingen idé att debattera med dom, dom kommer inte ändra sej så länge dom har nästa kvartalsrapport att ta hänsyn till.
Jag börjar mer och mer tycka att det är skitsamma vad folk tycker, det viktiga är vad dom gör. Till exempel så uppskattar jag verkligen dom kristna människor som är med i samma kör som jag, en kör för framför allt nyanlända, vi fikar och sjunger tillsammans. Ukrainska och syriska sånger. Och frälsislåtar.Och jag sitter där och kompar låtar om Jesus och Gud och det är ofta jävligt svängigt, jag sjunger med fast jag inte riktigt tror på orden.
Det viktiga är att vi bygger nätverk, att vi bygger en känsla av att vi har och behöver varandra, för det gör vi, och vi kommer att behöva varandra ännu mer framöver.
Oavsett vad vi tycker och tror.
