“Den svenska gemenskapen”. Begreppet har länge rullat från våra ministrars läppar för att motivera lite vad som helst. Vad gemenskapen består i är oklart. Men den ska värnas, jättemycket. Så mycket att ingen med typ… problem får komma hit helst. Vi har en egen grej ju, vi som är här. Inga från några konstiga länder, tack. Fast nej, han här som blev sjuk passar inte in heller. Eller hon på parkbänken utanför Systemet. Inga halta eller arbetslösa. Eller konstiga ensamvargar som ploppar upp här och där? Trist att vi inte kan göra något åt det, inte sant?
Narrativet kring massmördaren Rickard Andersson gör mig tokig. I intervju efter intervju upprepas det, av experter, allmänna tyckare och politiker av alla färger: Den här sortens gärningsmän är svåra att komma åt. Det finns ensamma människor som försvinner ut i intet från den gemenskap alla vi andra hör till och det är hemskt, men så är det. Som om det vore någon sorts naturlag. Något att beklaga, men helt kapitulera inför.
Tror vi verkligen inte att ett annat samhälle är möjligt?
Vi vet ju jättemycket. Vi har fan ta mig närmast en bruksanvisning för hur vi ska göra för att vända alltihop.
Rickard Andersson började dra sig undan “den svenska gemenskapen” redan i högstadiet. Slöt sig inne, slutade prata. Han kom allt mer sällan till skolan. Till slut gick han inte dit alls.
Plötsligt förstår jag poängen med det där ryktet som surrade i korridorerna på min högstadieskola: “Skolkar man för mycket kommer polisen och hämtar en.” Det har ju funnits en tanke, att man inte ska kunna falla ur och glömmas bort.
Om det larmades från Rickard Anderssons skola vet jag inte. Det vi vet är att vi har ett samhälle där en sådan som Rickard Andersson tillåtits glida iväg in i skuggorna, där han ruvat sedan dess. Kontakten med samhället efteråt tycks främst ha bestått i att ha blivit bollad runt mellan olika krav från olika myndigheter, en Kafkatillvaro allt för många i Sverige känner igen.
Varför såg ingen honom? Ja, vem fan skulle ha tid med det? Sönderstressade lärare och socialarbetare har inte varit direkt hemliga om sin arbetssituation.
I den svenska gemenskapen är skenande psykisk ohälsa varje individs eget knasiga problem, inte ett symtom på att helheten inte fungerar.
Systemfel är jobbiga att ta in. Maskineriet överväldigande. Vilken tråd ska man ens börja dra i?
Narrativ om oberäkneliga ensamvargar befriar oss från ansvar. Precis som narrativet om alla andra människor som inte längre får plats innanför grindarna vi reser. Vi blir färre och färre här inne. Vad är det för pissig gemenskap?
Att vi låter ensamhet växa okontrollerat, att vi pressar folk ut över kanten, det är något vi kan sluta med. Utanförskap är inte ett oundvikligt öde, det är ett samhällsval. Vi kan välja annorlunda.
Hur vi ska göra? Vad sägs om att börja agera som om vi faktiskt tror på all den fantastiska forskning vi faktiskt har? Vi vet ju jättemycket. Vi har fan ta mig närmast en bruksanvisning för hur vi ska göra för att vända alltihop.
Vi vet att stora ekonomiska klyftor leder till högre nivåer av våldsbrott. Vi vet att social exkludering, fattigdom och brist på stöd är avgörande för hur vi tar oss an livet. Vi vet att när människor känner sig avvisade, misstänkliggjorda och maktlösa gror frustration och ilska. Att tidiga insatser fungerar. Att samhällen som satsar på sociala insatser snarare än hårda straff får lägre brottslighet. Att när människor känner sig trygga socialt, trygga med sin försörjning och trygga i sin tillgång till vård, så går det bra.
Ändå framstår tanken på något så enkelt som en skola med resurser nog att fånga upp barnen innan de börjar hoppa av som en naiv utopi.
Slutsatsen att vissa individer inte “går att fånga upp” är inte bara slapp, den är livsfarlig. Vi ser det i den fruktansvärda tragedin på Risbergska, vi ser det i barnen i orten som aldrig hinner bli mer än barn, vi ser det i explosioner och ökad extremism.
Självklart kan det kännas hopplöst. Annat vore konstigt, när till och med statsministern ryggar med viftande händer och sin “it’s out of my hands!”-retorik kring allt från ensamvargar till eskalerande gängvåld.
Vi kan acceptera den hopplösheten. Fortsätta låtsas som att vissa inte finns, att vissa är bortom räddning. Eller så gör vi något annorlunda. Vi kan visst stoppa nästa Rickard Andersson.
Det finns hopp. Men bara om vi bestämmer oss för det.
