På Svt Play kan vi just nu se programmet ”Andarnas rike”. Det är journalisten och programledaren Anna Lindman som utforskar det sökande som pågår i världens mest sekulära samhälle. För samtidigt som Sverige utmärker sig globalt för att vara ett rike av icke-troende, där religion är något apart, så fylls rum med människor som möter häxor och medier, människor som går på ritualer för att komma i kontakt med andevärlden, avlidna kära och med sig själva. Programmet skaver bitvis. Den undersökande journalistiken ser på de spirituella med det sekulära majoritetssamhällets blick. En journalist från de icke-troendes rike synar de som tror på andar, men ser aldrig vad de troende ser. Det är en blick som är blind för andar.

Någon som däremot har vågat gå bortom den sekulära blicken är fotografen Elin Berge som i sin bok ”Awakening”ger sig ut på en liknande resa, att undersöka om det stämmer att Sverige är världens mest sekulariserade land. Hon söker Gud och finner en Gudinna. I Elin Berges bok ser vi natur, överallt natur, hav, sjöar, skog, blommor, och kvinnor, en massa kvinnor såväl påklädda som avklädda. Kvinnor som möts i ritualer för att komma i kontakt med andar och med livmodern. Kosmos och kroppen. 

När fokus ligger på det vi i ett sekulärt samhälle har lärt oss inte finns, försvinner centrala frågor ut i marginalen, perspektiv som kanske kan vara livsavgörande riskerar att gå förlorade. Den historiematerialistiska vänsterns agg mot New Age är inte svår att förstå. ”Kommersiellt flum som gör människor passiva!” Det finns absolut fog för den tolkningen, men vad går förlorat när det spirituella kastas ut med badvattnet? I de senaste årens klimatkamp går det att se en tydlig koppling till det spirituella – att skydda liv genom att låta oljan vara kvar i marken, att hänvisa till urfolkens rätt till sina marker, att lyfta fram andra värden än strikt materiella. Hade inte denna impuls, och därmed också klimatrörelsen, varit starkare i ett samhälle som inte ser ner på de som tror på andar?

I ”Killers of the Flower Moon” gifter sig vita, gudstroende män med urfolkskvinnor, som mystiskt börjar dö. När de dör övergår ägandet från urfolkskvinnorna till de vita männen som kan börja exploatera marken och göra sig rika på oljan. Filmen är en allegori på flera plan. Över begäret till oljan som inte bara dödar människor utan också, vilket vi vet idag, liv på vår planet. Den spirituella ritual som Mollie Burkhart (Lily Gladstone är värd en Oscar) utför i gryningen är en hyllning till livet. När William Hale (spelad av Robert De Niro) manar på och urskuldar mördandet hänvisar han till Gud. På det sättet blir den kristna guden i filmen någon som står för död och andarna i naturen står för liv. Att skydda liv genom att se livet som heligt är varken passivt eller flummigt.

För övrigt… tycker jag ni ska ta fram er Palestinasjal och bära den synligt varje dag tills kriget upphör.