Clara Lee Lundberg: Vi kan inte blunda för klassamhällets våldsamma comeback

Klassamhället har alltid funnits, både så länge jag och min föräldrageneration har levt. Under vissa perioder i svensk historia har det möjligtvis känts aningen mindre brutalt, jag tänker till exempel på folkhemsbygget mellan 1930 och 1970. Välfärdsreformerna, strävan efter jämlikhet och den relativt utbredda synen (inte i överklassen såklart) på att de ekonomiska klyftorna måste minska borde ändå ha skapat en känsla av att klassamhället inte var eftersträvansvärt i ett modernt, socialdemokratiskt land som Sverige. 

Under många år har det varit rätt impopulärt att prata om klass, särskilt som de nyliberala vindarna har blåst så hårt och svept in hela samhället i en övertro på individens möjligheter att klara vad den vill, bara den har disciplin, kämparanda och tro på sig själv.

Men idag 2022, när välfärden monterats ner, vård och skola drivs av vinstintressen och barnfattigdomen ökar, kan ingen längre blunda för klassamhällets våldsamma comeback.

Att vår klassbakgrund är en av de viktigaste – om inte den allra viktigaste – faktorerna som avgör vilket liv vi kommer få blir också tydligt i denna veckas intervju med författaren Emma Leijnse. I den nyligen utgivna reportageboken ”I en annan klass” skildrar hon den ojämlika, segregerade svenska skolan och beskriver hur elevernas möjligheter att klara sina studier är direkt avhängigt föräldrarnas utbildningsnivå och socioekonomiska förutsättningar. Hon berättar att hon under sitt arbete med boken var konstant förbannad på att samhället struntar i sin plikt att ge alla barn och ungdomar en likvärdig skola.

Jag delar hennes ilska och frustration, gör du?

Trevlig helg och trevlig läsning!