BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det kan tyckas som världens sämsta tajming att under pågående #metoo- och #tystnadtagning-kampanjer hylla den optimala Kulturmannen, som slogs och söp och härjade och vars syn på kvinnor och hbtq-personer inte nådde upp till 2017 års rimlighetsnivå.
Men tajming har åtminstone aldrig varit min starka sida, född som jag är med gubbkeps och prostatakrångel. I övrigt var det ett gyllene tillfälle att leva upp till den på Twitter vanligt förekommande devisen att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Cornelis Vreeswijk, född i ett katolskt land innan andra världskrigets utbrott, stämplades redan på 70-talet som en ovanligt mullig mansgris. Ändå tror jag att merparten av de 1 400 som lämnade de två fullsatta minneskonserterna 2017 upplevde att han alltjämt är relevant.
För trots allt var det relativt sällan han sjöng om könsroller och queerfrågor. Betydligt oftare sjöng han om sorgen. Om de utstötta. Om ingens hundar. Om Fredrik Åkare som pantsatt sin vigselring. Om Ann-Katrin som döljer sin skam med långa ärmar. Om bomben. Om det stora dundret som en dag ska dra förbi. Om den bruna byxans bleka herremän.
Kriget släppte honom aldrig, kriget som faktiskt är på riktigt, inte en mysryslig dystopi utan något som genom historien hela tiden har dödat människor.
Till skillnad från alla omkring sig hade han upplevt det på riktigt, ur barnets grodperspektiv. Det Holland han lämnade som 13-åring 1950 var fortfarande urgröpt av bombhål.
1984 lyssnade ingen längre på Cornelis Vreeswijk. I flera år hade han suttit bortglömd på diverse pilsnerhak i Köpenhamn, sjuklig, alkoholiserad, utvecklande diabetes och amfetaminmissbruk. Ingen ropade ens efter Hönan Agda.
Då for han till kallaste Nordnorge och flyttade in i en husvagn och spelade in en platta, utan kommersiella baktankar, utan att behöva bevisa något för någon. För att möjligheten gavs. Då sjöng han om skyddsrumsbrist: ”Ska man ha på sig aftondräkten? Kastar de ut en stackars narr? Blir det skit i skyddsrumsfläkten ifall man har med sig sin gitarr?”
Han gjorde det för att ingen annan gjorde det. 1980 sjöng han om ”den stora svampen”, atombombsexplosionen, som andra uppfattade som en typisk 60-talsnoja. Cornelis insisterade på att atombomben är ett hot så länge det finns atombomber.
Sitt starkaste, mest omedelbara, mest obarmhärtiga krigsdokument skrev han 1966: ”Telegram för en bombad by”. Det är ett barn som för ordet. Det gör att de naiva, desperata frågorna inte framstår som naiva utan bara rimliga.
Barnet förstår inte att krig måste finnas. Barnet har inte förstånd att ta in hur viktigt det är med ära och hjältemod. Barnet begriper inte att det hela bara är fredsbevarande. Barnet ser på det som en gång var hens hus och frågar: måste man verkligen spränga det i luften?
Texten lyder i sin helhet:
Jag skulle bra gärna vilja veta varför vårt hus inte fick stå kvar
Jag skulle bra gärna vilja veta vad de har gjort med mor och far
Kan någon människa ge ett svar?
De sa att huset låg mitt i vägen, låg mitt i vägen för en soldat
Det var en omväg på några steg, istället slängde han en granat
Hur kan en människa bli så lat?
Konserten i Katarina kyrka inleddes med att en åttaåring stod ensam i rampljuset och sjöng ”Telegram för en bombad by”. A capella. Frågorna ekade mellan kyrkväggarna.
Ingen av oss sjuhundra vuxna, kulturchefer och gamla biskopar och jazzmusiker och vanligt hyggligt folk, kunde svara på dem. Nu heller.
För övrigt ... anser jag att det i dystra tider finns goda skäl att utforska närtidshistorien. Dels finner man snart att det faktiskt var ännu värre då. Dels kan man konstatera att vi som trots allt överlevde och tog oss ända hit. Och kanske är det att hoppas för mycket, men jag vill också tro att det går att lära sig något.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
