BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och då räcker det liksom inte med att bara ha Pippis framåtanda och kavata attityd utan en ska också helst vara kapabel till att kunna lyfta en hel häst med sina bara händer. Sedan skadar det ju inte om en råkar vara lika snuskigt och orealistiskt rik som Pippi.
När vi tänker förebild är det knappast Lille Skutt som kommer upp som självklart förslag.
En nervös, räddhågsen, socialt tafatt liten krabat, tillsynes helt utan civilkurage, som lubbar järnet vid första tecken på fara. Svag både psykiskt och fysiskt.
Nä, inte särskilt empowering precis … Vad är väl det att se upp till?
Men jag tror att vi inte bara behöver de starka som förebilder. Utan även de svaga. Kanske i synnerhet de svaga.
Det finns trots allt redan en så stor press på oss att vara starka, i sinne, kropp och själ. Du ska veta vad du vill, ha en deffad mage och inte falla för världsliga frestelser.
En aura full av övertygelse och pondus, i stället för en nervöst flackande blick i fikarummet när en ska berätta vad en gjorde i helgen. Poweryoga och avokado på knäckemackan varje morgon i stället för skamsen morgoncigg på balkongen och en långpromenad och tio situps i månaden efter att ha "bestämt" sig för att komma i form för sjuttioelfte gången (och misslyckats lika många gånger). Oavkortat skänka alla sina pengar till stödorganisationer i stället för att gå lite snabbare när en går förbi en tiggare och inte ger någonting fastän en har småpengar på sig och skäms för sin snålhet men slänger ut ett stelt "hej" för att försöka låtsas att en inte är stel och snål.
Ni vet, så där som de flesta av oss är. Men som de flesta av oss kanske inte skulle erkänna.
Alla ljuger vi ibland om oss själva. Om våra liv, vår framgång, våra jobb, vårt umgänge, vår ekonomi, våra förhållanden, vår kost, våra rutiner, ja listan kan göras evighetslång.
Eller det är nog mer det att vi tar sanningen, blåser av den värsta skiten, putsar upp den, ställer den någonstans där det är smickrande motljus och får den att se bättre ut än vad den egentligen är.
Och när allt vi ser omkring oss är photoshoppade, skeva, uppdiktade verkligheter finns det till slut ingen annan. När allt vi ser är lögn blir det till slut sanning.
Hur mycket vi än vet att det faktiskt bara är rent hittepå. Trots att vi vet att om vi bara skrapar lite grann på ytan på varje människas fasad så kan den falla isär och komma att visa en annan bild, en bild som i många fall vi inte alls kunde vänta oss av just DEN personen. "Men den som är så glad/vältränad/perfekt/har snygga tänder/lycklig gift/och har precis allt i hela vida världen... inte kan väl den...?!"
Ja, vi känner alla igen det där. Det är så oväntat att det är väntat.
Mycket av det vi gör är inte rätt. Varken mot oss själva eller andra. Men det är heller inte rätt att lägga skam och skuld över våra beteenden. Självklart kan vi bättra oss. Självklart kan vi nå en förändring. Men jag tror att det rätta sättet att göra det på är inte att försöka så hårt att hela tiden vara stark och felfri.
Jag tror att första steget till att kunna göra en förändring till det bättre är att våga erkänna våra fel och brister. Fullt ut. Vi kan bara bli riktigt starka om vi först vågar vara svaga.
Och kanske till och med lite stolta över det ibland också.
Jag är nämligen svag. Inte hela tiden, men då och då, precis som vem som helst. Och jag står för det.
Så det kanske är dags att vrida blicken från Pippi och hennes fräkniga go-getter-attityd, kappsäck med pengar och onaturliga hästlyftarstyrka och i stället rikta blicken mot Lille Skutt för en stund. Jag tror nämligen att vi har en hel del att lära av honom.
